What is Surah At-Tawbah?

Surah At-Tawbah

Ånger

Chapter 9 of 114

Vacker koranrecitation

Surah At-Tawbah

Recited by Salaah Bukhaatir

Surah

Language

Reciter

Overview

About this Surah

This Surah is known by two names -- At-Taubah and Al-Bara'at. It is called At-Taubah because it enunciates the nature of taubah (repentance) and mentions the conditions of its acceptance.(vv. 102. 118). The second name Bara'at (Release) is taken from the first word of the Surah.

At a glance

Surah 9 of 114

Translation: Swedish
Recitation: Salaah Bukhaatir

Ask the AI about this Surah

Commentary

Tafsir

<h2>Name</h2>
This Surah is known by two names -- At-Taubah and Al-Bara'at. It is called At-Taubah because it enunciates the nature of taubah (repentance) and mentions the conditions of its acceptance.(vv. 102. 118). The second name Bara'at (Release) is taken from the first word of the Surah.
<h2>Omission of Bismillah</h2>
This is the only Surah of the Quran to which Bismillah is not prefixed. Though the commentators have given different reasons for this, the correct one that which has been given by Imam Razi: namely,this is because the Holy Prophet himself did not dictate it at the beginning of the Surah. Therefore the Companions did not prefix it and their successors followed them., This is a further proof of the fact that utmost care has been taken to keep the Quran intact so that it should remain in its complete and original form.
<h2>Discourses and Periods of Revelation</h2>
This Surah comprises three discourses:-
The first discourse (<a href=/9/1-37>vv. 1-37</a>), was revealed in Zil-Qa'adah A.H. 9 or thereabout. As the importance of the subject of the discourse required its declaration on the occasion of Haj the Holy Prophet dispatched Hadrat Ali to follow Hadrat Abu Bakr, who had already left for Makkah as leader of the Pilgrims to the Ka'abah. He instructed Hadrat Ali to deliver the discourse before the representatives of the different clans of Arabia so as to inform them of the new policy towards the mushriks.
The second discourse (<a href=/9/38-72>vv. 38-72</a>) was sent down in Rajab A.H. 9 or a little before this, when the Holy Prophet was engaged in making preparations for the Campaign, of Tabuk. In this discourse, the Believers were urged to take active part in Jihad, and the shirkers were severely rebuked for holding back their wealth and for hesitation to sacrifice their lives in the way of Allah because of their hypocrisy, weak faith or negligence.
The third discourse (<a href=/9/73-129>vv. 73-129</a>) was revealed on his return from the Campaign of Tabuk. There are some pieces in this discourse that were sent down on different occasions during the same period and were afterwards consolidated by the Holy Prophet into the Surah in accordance with inspiration from Allah. But this caused no interruption in its continuity because they dealt with the same subject and formed part of the same series of events. This discourse warns the hypocrites of their evil deeds and rebukes those Believers who had stayed behind in the Campaign of Tabuk. Then after taking them to task, Allah pardons those true Believers who had not taken part in the Jihad in the Way of Allah for one reason or the other.
Chronologically, the first discourse should have come last; but being the most important of the three in regard to its subject matter, it was placed first in the order of compilation.
<h2>Historical Background</h2>
Now let us consider the historical background of the Surah. The series of events that have been discussed in this Surah took place after the Peace Treaty of Hudaibiyah. By that time, one-third of Arabia had come under the sway of Islam which had established itself as a powerful, well organized and civilized Islamic State. This Treaty afforded further opportunities to Islam to spread its influence in the comparatively peaceful atmosphere created by it. After this Treaty, two events took place, which led to very important results:
<h2>Conquest of Arabia</h2>
The first was the Conquest of Arabia. The Holy Prophet was able to send missions among different clans for the propagation of Islam. The result was that during the short period of two years, it became such a great power that it made the old order of ignorance' feel helpless before it. So much so that the zealous elements from among the Quraish were so exasperated that they broke the Treaty in order to encounter Islam in a decisive combat. But the Holy Prophet took prompt action after the breach so as not to allow them any opportunity to gather enough force for this. He made a sudden invasion on Makkah in the month of Ramadan in A. H. 8 and conquered it. Though this conquest broke the backbone of the order of ignorance, it made still another attack on Islam in the battle-field of Hunain, which proved to be its death-knell. The clans of Hawazin Thaqif, Naur, Jushm and others gathered their entire forces in the battle field in order to crush the reformative Revolution, but they
utterly failed in their evil designs. The defeat of 'ignorance' at Hunain paved the way for making the whole of Arabia the 'Abode of Islam' (Dar-ul-Islam). The result was that hardly a year had Passed after the Battle of Hunain, when the major portion of Arabia came within the fold of Islam and only a few upholders of the old order remained scattered over some corners of the country.
The second event that contributed towards making Islam a formidable power was the Campaign of Tabuk, which was necessitated by the provocative activities of the Christians living within or near the boundaries of the Roman Empire to the north of Arabia. Accordingly, the Holy Prophet, with an army of thirty thousand marched boldly towards the Roman Empire but the Romans evaded the encounter. The result was that the power of the Holy Prophet and Islam increased manifold and deputations from all corners of Arabia began to wait upon him on his return from Tabuk in order to offer their allegiance to Islam and obedience to him. The Holy Quran has described this triumph in Surah An-Nasr: "When the succor of Allah came and victory was attained and you saw people entering the fold of Islam in large numbers...
<h2>Campaign to Tabuk</h2>
The Campaign to Tabuk was the result of conflict with the Roman Empire, that had started even before the conquest of Makkah. One of the missions sent after the Treaty of Hudaibiyah to different parts of Arabia visited the clans which lived in the northern areas adjacent to Syria. The majority of these people were Christians, who were under the influence of the Roman Empire. Contrary to all the principles of the commonly accepted international law, they killed fifteen members of the delegation near a place known as Zat-u-Talah (or Zat-i-Itlah). Only Ka'ab bin Umair Ghifari, the head of the delegation, succeeded in escaping and reporting the sad incident. Besides this, Shurahbll bin Amr, the Christian governor of Busra, who was directly under the Roman Caesar, had also put to death Haritli bin Umair, the ambassador of the Holy Prophet, who had been sent to him on a similar minion.
These events convinced the Holy Prophet that a strong action should be taken in order to make the territory adjacent to the Roman Empire safe and secure for the Muslims. Accordingly, in the month of Jamadi-ul-Ula A. H. 8, he sent an army of three thousand towards the Syrian border. When this army reached near Ma'an, the Muslims learned that Shurahbil was marching with an army of one hundred thousand to fight-with them and that the Caesar, who himself was at Hims, had sent another army consisting of one hundred thousand soldiers under his brother Theodore. But in spite of such fearful news, the brave small band of the Muslims marched on fearlessly and encountered the big army of Shurahbil at M'utah. And the result of the encounter in which the Muslims were fighting against fearful odds (the ratio of the two armies was 1:33), as very favorable, for the enemy utterly failed to defeat them. This proved very helpful for the propagation of Islam. As a result, those Arabs who were
living in a state of semi independence in Syria and near Syria and the clans of Najd near Iraq, who were under the influence of the Iranian Empire, turned towards Islam and embraced it in thousands. For example, the people of Bani Sulaim (whose chief was Abbas bin Mirdas Sulaimi), Ashja'a, Ghatafan, Zubyan, Fazarah, etc., came into the fold of Islam at the same time. Above all, Farvah bin 'Amral Juzami, who was the commander of the Arab armies of the Roman Empire, embraced Islam during that time, and underwent the trial of his Faith in a way that filled the whole territory with wonder. When the Caesar came to know that Farvah had embraced Islam, he ordered that he should be arrested and brought to his court. Then the Caesar said to him, "You will have to choose one of the two things. Either give up your Islam and win your liberty and your former rank, or remain a Muslim and face death." He calmly chose Islam and sacrificed his life in the way of the Truth.
No wonder that such events as these made the Caesar realize the nature of the danger that was threatening his Empire from Arabia. Accordingly, in 9 A.H. he began to make military preparations to avenge the insult he had suffered at M'utah. The Ghassanid and other Arab chiefs also began to muster armies under him. When the Holy Prophet, who always kept himself well-informed even of the minutest things that could affect the Islamic Movement favorably or adversely, came to know of these preparations, he at once under- stood their meaning. Therefore, without the least hesitation he decided to fight against the great power of the Caesar. He knew that the show of the slightest weakness would result in the utter failure of the Movement which was facing three great dangers at that time. First the dying power of 'ignorance' that had almost been crushed in the battle-field of Hunain might revive again. Secondly, the Hypocrites of Al: Madinah, who were always on the look-out for such an
opportunity, might make full use of this to do the greatest possible harm to it. For they had already made preparations for this and had, through a monk called Abu Amir, sent secret messages of their evil designs to the Christian king of Ghassan and the Caesar himself. Besides this, they had also built a mosque near Al-Madinah for holding secret meetings for this purpose. The third danger was of an attack by the Caesar himself, who had already defeated Iran, the other great power of that period, and filled with awe the adjacent territories.
It is obvious that if all these three elements had been given an opportunity of taking a concerted action against the Muslims, Islam would have lost the fight it had almost won. That is why in this case the Holy Prophet made an open declaration for making preparations for the Campaign against the Roman Empire, which was one of the two greatest empires of the world of that period. The declaration was made though all the apparent circumstances were against such a decision: for there was famine in the country and the long awaited crops were about to ripen: the burning heat of the scorching summer season of Arabia was at, its height and there was not enough money for preparations in general, and for equipment and conveyance in particular. But in spite of these handicaps, when the Messenger of Allah realized the urgency of the occasion, he took this step which was to decide whether the Mission of the Truth was going to survive or perish. The very fact that he made an open declaration
for making preparations for such a campaign to Syria against the Roman Empire showed how important it was, for this was contrary to his previous practice. Usually he took every precaution not to reveal beforehand the direction to which he was going nor the name of the enemy whom he was going to attack; nay, he did not move out of Al-Madinah even in the direction of the campaign.
All the parties in Arabia fully realized the grave consequences of this critical decision. The remnants of the lovers of the old order of 'ignorance' were anxiously waiting for the result of the Campaign, for they had pinned all their hopes on the defeat of Islam by the Romans. The 'hypocrites' also considered it to be their last chance of crushing the power of Islam by internal rebellion, if the Muslims suffered a defeat in Syria. They had, therefore, made full use of the Mosque built by them for hatching plots and had employed all their devices to render the Campaign a failure. On the other side, the true Believers also realized fully that the fate of the Movement for which they had been exerting their utmost for the last 22 years was now hanging in the balance. If they showed courage on that critical occasion, the doors of the whole outer world would be thrown open for the Movement to spread. But if they showed weakness or cowardice, then all the work they had done in Arabia
would -end in smoke.
That is why these lovers of Islam began to make enthusiastic preparations for the Campaign. Everyone of them tried to surpass the other in making contributions for the provision of equipment for it. Hadrat Uthman and Hadrat Abdur Rehman bin Auf presented large sums of money for this purpose. Hadrat Umar contributed half of the earnings of his life and Hadrat Abu Bakr the entire earnings of his life. The indigent Companions did not lag behind and presented whatever they could earn by the sweat of their labor and the women parted with their ornaments. Thousands of volunteers, who were filled with the desire of sacrificing their lives for Islam, came to the Holy Prophet and requested that arrangements for weapons and conveyance be made for them so that they should join the expedition. Those who could not be provided with these shed tears of sorrow; the scene was so pathetic that it made the Holy Prophet sad because of his inability to arm them. In short, the occasion became the
touchstone for discriminating a true believer from a hypocrite. For, to lag behind in the Campaign meant that the very relationship of a person to Islam was doubtful. Accordingly, whenever a person lagged behind during the journey to Tabuk, the Holy Prophet, on being informed, would spontaneously say, "Leave him alone. If there be any good in him, Allah will again join him with you, and if there be no good in him, then thank Allah that He relieved you of his evil company".
In short, the Holy Prophet marched out towards Syria in Rajab A. H. 9, with thirty thousand fighters for the cause of Islam. The conditions in which the expedition was undertaken may be judged from the fact that the number of camels with them was so small that many of them were obliged to walk on foot and to wait for their turns for several had to ride at a time on each camel. To add to this, there was the burning heat of the desert and the acute shortage of water. But they were richly rewarded for their firm resolve and sincere adherence to the cause and for their perseverance in the face of those great difficulties and obstacles.
When they arrived at Tabuk, they learned that the Caesar and his allies had withdrawn their troops from the frontier and there was no enemy to fight with. Thus they won a moral victory that increased their prestige manifold and, that too, without shedding a drop of blood.
In this connection, it is pertinent to point out that the general impression given by the historians of the campaigns of the Holy Prophet about the Campaign of Tabuk is not correct. They relate the event in a way as if the news of the mustering of the Roman armies near the Arabian frontier was itself false. The fact is that the Caesar had begun to muster his armies, but the Holy Prophet forestalled him and arrived on the scene before he could make full preparations for the invasion. Therefore, believing that "discretion is the better part of valor," he withdrew his armies from the frontier. For he had not forgotten that the three thousand fighters for the cause of Islam had rendered helpless his army one hundred thousand strong at M'utah. He could not, therefore, even with an army of two hundred thousand, dare to fight against an army of thirty thousand, and that, too, under the leadership of the Holy Prophet himself.
When the Holy Prophet found that the Caesar had withdrawn his forces from the frontier, he considered thee question whether it would be worthwhile to march into the Syrian territory or to halt at Tabuk and turn his moral victory to political and strategical advantage. He decided on the latter course and made a halt for twenty days at Tabuk. During this time, he brought pressure on the small states that lay between the Roman Empire and the Islamic State and were at that time under the influence of the Romans, and subdued and made them the tributaries of the Islamic State. For instance, some Christian chiefs Ukaidir bin Abdul Malik Kindi of Dumatul Jaiidal, Yuhanna bin D'obah of Allah, and the chiefs of Maqna, Jarba' and Azruh also submitted and agreed to pay Jizyah to the Islamic State of Al- Madinah. As a result of this, the boundaries of the Islamic State were extended right up to the Roman Empire, and the majority of the Arab clans, who were being used by the Caesar
against Arabia, became the allies of the Muslims against the Romans.
Above all, this moral victory of Tabuk afforded a golden opportunity to the Muslims to strengthen their hold on Arabia before entering into a long conflict with the Romans. For it broke the back of those who had still been expecting that the old order of 'ignorance' might revive in the near future, whether they were the open upholders of shirk or the hypocrites who were hiding their shirk under the garb of Islam. The majority of such people were compelled by the force of circumstances to enter into the fold of Islam and, at least, make it possible for their descendants to become true Muslims. After this a mere impotent minority of the upholders of the old order was left in the field, but it could not stand in the way of the Islamic Revolution for the perfection of which Allah had sent His Messenger.
<h2>Problems of the Period</h2>
If we keep in view the preceding background, we can easily find out the problems that were confronting the Community at that time. They were:
<ol>
<li>
to make the whole of Arabia a perfect Dar-ul-Islam,
</li>
<li>
to extend the influence of Islam to the adjoining countries,
</li>
<li>
to crush the mischiefs of the hypocrites, and
</li>
<li>
to prepare the Muslims for Jihad against the non- Muslim world.
</li>
</ol>
<ol>
<li>
Now that the administration of the whole of Arabia had come in the hands of the Believers, and all the opposing powers had become helpless, it was necessary to make a clear declaration of that policy which was to be adopted to make her a perfect Dar-ul-Islam. Therefore the following measures were adopted:
<ol>
<li>
A clear declaration was made that all the treaties with the mushriks were abolished and the Muslims would be released from the treaty obligations with them after a respite of four months.(<a href=/9/1-3>vv. 1-3</a>). This declaration was necessary for uprooting completely the system of life based on shirk and to make Arabia exclusively the center of Islam so that it should not in any way interfere with the spirit of Islam nor become an internal danger for it.
</li>
<li>
A decree was issued that the guardianship of the Ka\`abah, which held central position in all the affairs of Arabia, should be wrested from the mushriks and placed permanently in the hands of the Believers, (<a href=/9/12-18>vv. 12-18</a>) that all the customs and practices of the shirk of the era of 'ignorance' should be forcibly abolished: that the mushriks should not be allowed even to come near the "House" (v. 28). This was to eradicate every trace of shirk from the "House" that was dedicated exclusively to the worship of Allah.
</li>
<li>
The evil practice of Nasi, by which they used to tamper with the sacred months in the days of 'ignorance', was forbidden as an act of kufr (v. 37). This was also to serve as an example to the Muslims for eradicating every vestige of the customs of ignorance from the life of Arabia (and afterwards from the lives of the Muslims everywhere).
</li>
</ol>
</li>
<li>
In order to enable the Muslims to extend the influence of Islam outside Arabia, they were enjoined to crush with sword the non- Muslim powers and to force them to accept the sovereignty of the Islamic State. As the great Roman and Iranian Empires were the biggest hindrances in the way, a conflict with them was inevitable. The object of Jihad was not to coerce them to accept Islam they were free to accept or not to accept it-but to prevent them from thrusting forcibly their deviations upon others and the coming generations. The Muslims were enjoined to tolerate their misguidance only to the extent that they might have the freedom to remain misguided, if they chose to be so, provided that they paid Jizyah (v. 29) as a sign of their subjugation to the Islamic State.
</li>
<li>
The third important problem was to crush the mischiefs of the hypocrites, who had hitherto been tolerated in spite of their flagrant crimes. Now that there was practically no pressure upon them from outside, the Muslims were enjoined to treat them openly as disbelievers (v. 73). Accordingly, the Holy Prophet set on fire the house of Swailim, where the hypocrites used to gather for consultations in order to dissuade the people from joining the expedition to Tabuk. Likewise on his return from Tabuk, he ordered to pull down and burn the 'Mosque' that had been built to serve as a cover for the hypocrites for hatching plots against the true Believers.
</li>
<li>
In order to prepare the Muslims for Jihad against the whole non-Muslim world, it was necessary to cure them even of that slight weakness of faith from which they were still suffering. For there could be no greater internal danger to the Islamic Community than the weakness of faith, especially where it was going to engage itself single-handed in a' conflict with the whole non-Muslim world. That is why those people who had lagged behind in the Campaign to Tabuk or had shown the least negligence were severely taken to task, and were considered as hypocrites if they had no plausible excuse for not fulfilling that obligation. Moreover, a clear declaration was made that in future the sole criterion of a Muslim's faith shall be the exertions he makes for the uplift of the Word of Allah and the role he plays in the conflict between Islam and kufr. Therefore, if anyone will show any hesitation in sacrificing his life, money, time and energies, his faith shall not be
regarded as genuine. (<a href=/9/81-96>vv. 81-96</a>).
If the above-mentioned important points are kept in view during the study of this Surah, it will facilitate the understanding of its contents.
</li>
</ol>
<h2>Subject: Problems of Peace and War</h2>
In continuation of Surah Al-Anfal, this Surah also deals with the problems of peace and war and bases the theme on the Tabuk Expedition.
<h3>Topics and their Interconnection</h3>
This portion deals with the sanctity of treaties and lays down principles, rules and regulations which must be kept in view before breaking them, in case the other party does not observe them sincerely. <a href=/9/1-12>vv. 1-12</a>
In this portion the Muslims have been urged to fight in the Way of Allah with the mushrik Arabs, the Jews and the Christians, who were duly warned of the consequences of their mischievous and inimical behavior. <a href=/9/13-37>13-37</a>
In this discourse, the Muslims have been told clearly and explicitly that they will inherit the rewards promised by Allah only if they take active part in the conflict with kufr, for that is the criterion which distinguishes true Muslims from hypocrites. Therefore true Muslims should take active part in Jihad, without minding dangers, obstacles, difficulties, temptations and the like. <a href=/9/38-72>38-72</a>
This portion deals with the problems of hypocrites and lays down rules and regulations governing the treatment that should be meted out to them and points out their distinctive marks from true Muslims. <a href=/9/73-90>73-90</a>
This portion deals with the case of those who remained behind and did not accompany the Holy Prophet for Jihad to Tabuk. For this purpose they have been separated in different categories, that is, the disabled, the sick, the indigent, the hypocrites, the believers who realized their guilt and punished themselves before the return of the Holy Prophet from Tabuk and those who confessed their error. Their cases have been dealt with in accordance with the nature and extent of their offense. <a href=/9/91-110>91-110</a>
In order to make their noble qualities look all the more conspicuous and dignified by contrast, the characteristics of the Believers have been mentioned, and they have been reassured that Allah, the Sovereign of the Universe, is their helper and guardian. Accordingly, because of their sincerity, He has forgiven the Three Believers who did not take part in the expedition. <a href=/9/111-118>111-118</a>
In the concluding portion, general instructions have been given to the Believers for their guidance. <a href=/9/119-127>119-127</a>
This is the conclusion: "Follow the Messenger who is gentle and compassionate and your greatest well-wisher, and trust in Allah, the Lord of the Universe". <a href=/9/128-129>128-129</a>

Verse by verse

Surah At-Tawbah · Ånger

Ayah 1
بَرَاءَةٌ مِّنَ اللَّهِ وَرَسُولِهِ إِلَى الَّذِينَ عَاهَدتُّم مِّنَ الْمُشْرِكِينَ
GUD OCH Hans Sändebud säger upp de fördrag som ni har slutit med avgudadyrkarna.
Ayah 2
فَسِيحُوا فِي الْأَرْضِ أَرْبَعَةَ أَشْهُرٍ وَاعْلَمُوا أَنَّكُمْ غَيْرُ مُعْجِزِي اللَّهِ ۙ وَأَنَّ اللَّهَ مُخْزِي الْكَافِرِينَ
[Tillkännage för dem:] "Rör er var ni vill på jorden under fyra månader, men ni skall veta att ni inte kan uppresa er mot Guds [beslut] och att Gud skall förödmjuka dem som förnekar sanningen."
Ayah 3
وَأَذَانٌ مِّنَ اللَّهِ وَرَسُولِهِ إِلَى النَّاسِ يَوْمَ الْحَجِّ الْأَكْبَرِ أَنَّ اللَّهَ بَرِيءٌ مِّنَ الْمُشْرِكِينَ ۙ وَرَسُولُهُ ۚ فَإِن تُبْتُمْ فَهُوَ خَيْرٌ لَّكُمْ ۖ وَإِن تَوَلَّيْتُمْ فَاعْلَمُوا أَنَّكُمْ غَيْرُ مُعْجِزِي اللَّهِ ۗ وَبَشِّرِ الَّذِينَ كَفَرُوا بِعَذَابٍ أَلِيمٍ
Gud och Hans Sändebud tillkännager för alla människor på den Stora vallfärdens dag: "Gud avvisar [allt samröre med] avgudadyrkarna, och Hans Sändebud [gör detsamma]. Om ni visar ånger är det för ert eget bästa, men drar ni er undan skall ni veta att ni inte kan uppresa er mot Gud." Och låt alla förnekare av sanningen veta att ett plågsamt straff [väntar dem].
Ayah 4
إِلَّا الَّذِينَ عَاهَدتُّم مِّنَ الْمُشْرِكِينَ ثُمَّ لَمْ يَنقُصُوكُمْ شَيْئًا وَلَمْ يُظَاهِرُوا عَلَيْكُمْ أَحَدًا فَأَتِمُّوا إِلَيْهِمْ عَهْدَهُمْ إِلَىٰ مُدَّتِهِمْ ۚ إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ الْمُتَّقِينَ
Härifrån skall undantas de bland avgudadyrkarna som har slutit fördrag med er och som inte i något avseende vållat er skada och inte har bistått någon [i fientliga företag] mot er. Fullgör era förpliktelser enligt fördragen med dem, så länge de är i kraft. Gud älskar dem som fruktar Honom.
Ayah 5
فَإِذَا انسَلَخَ الْأَشْهُرُ الْحُرُمُ فَاقْتُلُوا الْمُشْرِكِينَ حَيْثُ وَجَدتُّمُوهُمْ وَخُذُوهُمْ وَاحْصُرُوهُمْ وَاقْعُدُوا لَهُمْ كُلَّ مَرْصَدٍ ۚ فَإِن تَابُوا وَأَقَامُوا الصَّلَاةَ وَآتَوُا الزَّكَاةَ فَخَلُّوا سَبِيلَهُمْ ۚ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ
När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Ayah 6
وَإِنْ أَحَدٌ مِّنَ الْمُشْرِكِينَ اسْتَجَارَكَ فَأَجِرْهُ حَتَّىٰ يَسْمَعَ كَلَامَ اللَّهِ ثُمَّ أَبْلِغْهُ مَأْمَنَهُ ۚ ذَٰلِكَ بِأَنَّهُمْ قَوْمٌ لَّا يَعْلَمُونَ
Om någon bland avgudadyrkarna söker skydd hos dig, ge honom då ditt beskydd, så att han får höra Guds ord; för honom sedan till en plats där han är i trygghet. De är nämligen människor som inte vet [vad Islam innebär].
Ayah 7
كَيْفَ يَكُونُ لِلْمُشْرِكِينَ عَهْدٌ عِندَ اللَّهِ وَعِندَ رَسُولِهِ إِلَّا الَّذِينَ عَاهَدتُّمْ عِندَ الْمَسْجِدِ الْحَرَامِ ۖ فَمَا اسْتَقَامُوا لَكُمْ فَاسْتَقِيمُوا لَهُمْ ۚ إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ الْمُتَّقِينَ
HUR SKULLE avgudadyrkarna kunna [göra anspråk på] fördragsenligt [beskydd] av Gud och Hans Sändebud, bortsett från dem som ni slöt avtal med om vapenvila i närheten av den heliga Moskén? [Vad dem beträffar] skall ni stå fast vid ert ord till dem, så länge de står fast vid sitt ord till er. Gud älskar dem som fruktar Honom.
Ayah 8
كَيْفَ وَإِن يَظْهَرُوا عَلَيْكُمْ لَا يَرْقُبُوا فِيكُمْ إِلًّا وَلَا ذِمَّةً ۚ يُرْضُونَكُم بِأَفْوَاهِهِمْ وَتَأْبَىٰ قُلُوبُهُمْ وَأَكْثَرُهُمْ فَاسِقُونَ
Hur [skulle ett sådant fördrag vara möjligt]? Om de är er överlägsna i styrka tar de gentemot er varken hänsyn till släktskapsband eller till gällande regler om skydd. De låter tillmötesgående i sitt tal, men innerst inne känner de avsky [för er] och de flesta av dem är trotsiga syndare.
Ayah 9
اشْتَرَوْا بِآيَاتِ اللَّهِ ثَمَنًا قَلِيلًا فَصَدُّوا عَن سَبِيلِهِ ۚ إِنَّهُمْ سَاءَ مَا كَانُوا يَعْمَلُونَ
De har sålt Guds budskap för en ynklig slant och de hindrar [människor] att följa Guds väg. Vad de gör är ont.
Ayah 10
لَا يَرْقُبُونَ فِي مُؤْمِنٍ إِلًّا وَلَا ذِمَّةً ۚ وَأُولَـٰئِكَ هُمُ الْمُعْتَدُونَ
De tar ingen hänsyn till vare sig släktskap eller gällande regler om skydd när det gäller en troende - deras fientlighet känner inga gränser.
Ayah 11
فَإِن تَابُوا وَأَقَامُوا الصَّلَاةَ وَآتَوُا الزَّكَاةَ فَإِخْوَانُكُمْ فِي الدِّينِ ۗ وَنُفَصِّلُ الْآيَاتِ لِقَوْمٍ يَعْلَمُونَ
Men om de visar ånger och [vilja att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, då är de era bröder i tron. Så framställer Vi [Våra] budskap fast och klart för de insiktsfulla.
Ayah 12
وَإِن نَّكَثُوا أَيْمَانَهُم مِّن بَعْدِ عَهْدِهِمْ وَطَعَنُوا فِي دِينِكُمْ فَقَاتِلُوا أَئِمَّةَ الْكُفْرِ ۙ إِنَّهُمْ لَا أَيْمَانَ لَهُمْ لَعَلَّهُمْ يَنتَهُونَ
Om de, efter att ha ingått ett fördrag, bryter sina under ed givna löften och angriper er tro, kämpa då mot dessa förnekelsens [och trolöshetens] banerförare, vars eder saknar allt värde, för att förmå dem att upphöra [med sina angrepp].
Ayah 13
أَلَا تُقَاتِلُونَ قَوْمًا نَّكَثُوا أَيْمَانَهُمْ وَهَمُّوا بِإِخْرَاجِ الرَّسُولِ وَهُم بَدَءُوكُمْ أَوَّلَ مَرَّةٍ ۚ أَتَخْشَوْنَهُمْ ۚ فَاللَّهُ أَحَقُّ أَن تَخْشَوْهُ إِن كُنتُم مُّؤْمِنِينَ
Eller tvekar ni att kämpa mot människor som har brutit sina eder och som hade planer att jaga bort Sändebudet och som var de första att angripa er? Hyser ni [sådan] rädsla för dem? Men om ni är [sanna] troende är det Gud som ni bör frukta!
Ayah 14
قَاتِلُوهُمْ يُعَذِّبْهُمُ اللَّهُ بِأَيْدِيكُمْ وَيُخْزِهِمْ وَيَنصُرْكُمْ عَلَيْهِمْ وَيَشْفِ صُدُورَ قَوْمٍ مُّؤْمِنِينَ
Kämpa mot dem! Gud skall straffa dem genom era händer och förödmjuka dem och hjälpa er till seger över dem. Och Han skall läka [såren i] de troendes bröst
Ayah 15
وَيُذْهِبْ غَيْظَ قُلُوبِهِمْ ۗ وَيَتُوبُ اللَّهُ عَلَىٰ مَن يَشَاءُ ۗ وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ
och stilla vreden i deras hjärtan. Gud vänder Sig till den Han vill och innesluter honom i Sin nåd; Gud är allvetande, vis.
Ayah 16
أَمْ حَسِبْتُمْ أَن تُتْرَكُوا وَلَمَّا يَعْلَمِ اللَّهُ الَّذِينَ جَاهَدُوا مِنكُمْ وَلَمْ يَتَّخِذُوا مِن دُونِ اللَّهِ وَلَا رَسُولِهِ وَلَا الْمُؤْمِنِينَ وَلِيجَةً ۚ وَاللَّهُ خَبِيرٌ بِمَا تَعْمَلُونَ
Trodde ni att ni skulle lämnas i fred, utan att ha visat Gud vilka de av er är som vill sträva och kämpa [för Hans sak] och som inte söker stöd och skydd hos någon annan än Gud och Hans Sändebud och de troende? Gud är väl underrättad om vad ni gör.
Ayah 17
مَا كَانَ لِلْمُشْرِكِينَ أَن يَعْمُرُوا مَسَاجِدَ اللَّهِ شَاهِدِينَ عَلَىٰ أَنفُسِهِم بِالْكُفْرِ ۚ أُولَـٰئِكَ حَبِطَتْ أَعْمَالُهُمْ وَفِي النَّارِ هُمْ خَالِدُونَ
DET ÄR inte rätt att de som sätter medgudar vid Guds sida och som vittnar mot sig själva att de förnekar sanningen, gör besök i moskéerna, Guds hus, eller befattar sig med deras underhåll. Allt vad dessa människor har strävat efter har gått om intet och Elden skall bli deras eviga boning.
Ayah 18
إِنَّمَا يَعْمُرُ مَسَاجِدَ اللَّهِ مَنْ آمَنَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ وَأَقَامَ الصَّلَاةَ وَآتَى الزَّكَاةَ وَلَمْ يَخْشَ إِلَّا اللَّهَ ۖ فَعَسَىٰ أُولَـٰئِكَ أَن يَكُونُوا مِنَ الْمُهْتَدِينَ
Ingen skall besöka moskéerna, Guds hus, utom de som tror på Gud och den Yttersta dagen och som regelbundet förrättar bönen och ger åt de behövande och som inte fruktar någon annan än Gud. Enbart de kan hoppas höra till dem som har letts på rätt väg.
Ayah 19
أَجَعَلْتُمْ سِقَايَةَ الْحَاجِّ وَعِمَارَةَ الْمَسْجِدِ الْحَرَامِ كَمَنْ آمَنَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ وَجَاهَدَ فِي سَبِيلِ اللَّهِ ۚ لَا يَسْتَوُونَ عِندَ اللَّهِ ۗ وَاللَّهُ لَا يَهْدِي الْقَوْمَ الظَّالِمِينَ
Menar ni kanske att uppgifterna att ge pilgrimerna vatten och att underhålla den heliga Moskén kan jämföras med vad den gör som tror på Gud och den Yttersta dagen och som strävar och kämpar för Guds sak? Dessa ting har inte samma värde inför Gud. Gud vägleder inte de orättfärdiga.
Ayah 20
الَّذِينَ آمَنُوا وَهَاجَرُوا وَجَاهَدُوا فِي سَبِيلِ اللَّهِ بِأَمْوَالِهِمْ وَأَنفُسِهِمْ أَعْظَمُ دَرَجَةً عِندَ اللَّهِ ۚ وَأُولَـٰئِكَ هُمُ الْفَائِزُونَ
De som har antagit tron och utvandrat från ondskans rike och som med sina ägodelar och sina liv [som insats] strävar och kämpar för Guds sak har den högsta rangen inför Gud; det är de som skall vinna den stora segern.
Ayah 21
يُبَشِّرُهُمْ رَبُّهُم بِرَحْمَةٍ مِّنْهُ وَرِضْوَانٍ وَجَنَّاتٍ لَّهُمْ فِيهَا نَعِيمٌ مُّقِيمٌ
Deras Herre ger dem det glädjerika budskapet om [Sin] nåd och [Sitt] välbehag och om lustgårdar där Guds gåvor aldrig tryter
Ayah 22
خَالِدِينَ فِيهَا أَبَدًا ۚ إِنَّ اللَّهَ عِندَهُ أَجْرٌ عَظِيمٌ
och där de skall förbli till evig tid; ja, en rik belöning [väntar] dem hos Gud!
Ayah 23
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَتَّخِذُوا آبَاءَكُمْ وَإِخْوَانَكُمْ أَوْلِيَاءَ إِنِ اسْتَحَبُّوا الْكُفْرَ عَلَى الْإِيمَانِ ۚ وَمَن يَتَوَلَّهُم مِّنكُمْ فَأُولَـٰئِكَ هُمُ الظَّالِمُونَ
TROENDE! Tag inte era fäder och era bröder till bundsförvanter om de sätter förnekelse högre än tro; de bland er som sluter sig till dem begår orätt [mot sig själva].
Ayah 24
قُلْ إِن كَانَ آبَاؤُكُمْ وَأَبْنَاؤُكُمْ وَإِخْوَانُكُمْ وَأَزْوَاجُكُمْ وَعَشِيرَتُكُمْ وَأَمْوَالٌ اقْتَرَفْتُمُوهَا وَتِجَارَةٌ تَخْشَوْنَ كَسَادَهَا وَمَسَاكِنُ تَرْضَوْنَهَا أَحَبَّ إِلَيْكُم مِّنَ اللَّهِ وَرَسُولِهِ وَجِهَادٍ فِي سَبِيلِهِ فَتَرَبَّصُوا حَتَّىٰ يَأْتِيَ اللَّهُ بِأَمْرِهِ ۗ وَاللَّهُ لَا يَهْدِي الْقَوْمَ الْفَاسِقِينَ
Säg: "Om era fäder och era söner och era bröder och era hustrur och er släkt och de ting som ni förvärvar och de varor för vilka ni oroar er att de skall förbli osålda och era ombonade hem - [om allt detta] står ert hjärta närmare än Gud och Hans Sändebud och kampen för Hans sak, vänta då till dess Gud ger Sin vilja till känna; Gud vägleder sannerligen inte dem som visar trots och olydnad."
Ayah 25
لَقَدْ نَصَرَكُمُ اللَّهُ فِي مَوَاطِنَ كَثِيرَةٍ ۙ وَيَوْمَ حُنَيْنٍ ۙ إِذْ أَعْجَبَتْكُمْ كَثْرَتُكُمْ فَلَمْ تُغْنِ عَنكُمْ شَيْئًا وَضَاقَتْ عَلَيْكُمُ الْأَرْضُ بِمَا رَحُبَتْ ثُمَّ وَلَّيْتُم مُّدْبِرِينَ
Gud har kommit till er hjälp i många drabbningar och [så gjorde Han] under slaget vid Hunayn när er styrka gjorde er övermodiga, fastän den inte räckte till för att ge er segern; då kändes den vida jorden trång för er, och till sist gjorde ni helt om och flydde.
Ayah 26
ثُمَّ أَنزَلَ اللَّهُ سَكِينَتَهُ عَلَىٰ رَسُولِهِ وَعَلَى الْمُؤْمِنِينَ وَأَنزَلَ جُنُودًا لَّمْ تَرَوْهَا وَعَذَّبَ الَّذِينَ كَفَرُوا ۚ وَذَٰلِكَ جَزَاءُ الْكَافِرِينَ
Då lät Gud ett djupt lugn falla över Sändebudet och de troende och sände härskaror, osynliga för er, [till er hjälp]. Och Han straffade dem som förnekade sanningen; detta är förnekarnas lön.
Ayah 27
ثُمَّ يَتُوبُ اللَّهُ مِن بَعْدِ ذَٰلِكَ عَلَىٰ مَن يَشَاءُ ۗ وَاللَّهُ غَفُورٌ رَّحِيمٌ
Efter vad som skett vänder Sig Gud till den Han vill och innesluter honom i Sin nåd - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Ayah 28
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِنَّمَا الْمُشْرِكُونَ نَجَسٌ فَلَا يَقْرَبُوا الْمَسْجِدَ الْحَرَامَ بَعْدَ عَامِهِمْ هَـٰذَا ۚ وَإِنْ خِفْتُمْ عَيْلَةً فَسَوْفَ يُغْنِيكُمُ اللَّهُ مِن فَضْلِهِ إِن شَاءَ ۚ إِنَّ اللَّهَ عَلِيمٌ حَكِيمٌ
TROENDE! De som sätter medhjälpare vid Guds sida är orena [på grund av sin avgudadyrkan]! Efter utgången av detta år skall de därför inte tillåtas närma sig den heliga Moskén. Om ni är rädda att fattigdom [hotar er, bör ni veta] att Gud i Sin godhet skall sörja för er, om det är Hans vilja; Gud är allvetande, vis.
Ayah 29
قَاتِلُوا الَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَلَا بِالْيَوْمِ الْآخِرِ وَلَا يُحَرِّمُونَ مَا حَرَّمَ اللَّهُ وَرَسُولُهُ وَلَا يَدِينُونَ دِينَ الْحَقِّ مِنَ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَابَ حَتَّىٰ يُعْطُوا الْجِزْيَةَ عَن يَدٍ وَهُمْ صَاغِرُونَ
Kämpa mot dem som, trots att de [förr] fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och inte iakttar den sanna religionens bud - [kämpa mot dem] till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten.
Ayah 30
وَقَالَتِ الْيَهُودُ عُزَيْرٌ ابْنُ اللَّهِ وَقَالَتِ النَّصَارَى الْمَسِيحُ ابْنُ اللَّهِ ۖ ذَٰلِكَ قَوْلُهُم بِأَفْوَاهِهِمْ ۖ يُضَاهِئُونَ قَوْلَ الَّذِينَ كَفَرُوا مِن قَبْلُ ۚ قَاتَلَهُمُ اللَّهُ ۚ أَنَّىٰ يُؤْفَكُونَ
DE JUDISKA [trosbekännarna] säger: "Esra, Guds son", medan de kristna säger: "Kristus, Guds son". Detta kommer över deras läppar och då säger de efter vad [andra] förnekare av sanningen har sagt före dem. Guds förbannelse över dem! Hur förvirrade är inte deras begrepp!
Ayah 31
اتَّخَذُوا أَحْبَارَهُمْ وَرُهْبَانَهُمْ أَرْبَابًا مِّن دُونِ اللَّهِ وَالْمَسِيحَ ابْنَ مَرْيَمَ وَمَا أُمِرُوا إِلَّا لِيَعْبُدُوا إِلَـٰهًا وَاحِدًا ۖ لَّا إِلَـٰهَ إِلَّا هُوَ ۚ سُبْحَانَهُ عَمَّا يُشْرِكُونَ
De har tagit sina rabbiner och klosterbröder till herrar och beskyddare i Guds ställe, och [detsamma har de gjort med] Kristus, Marias son, trots att de har förmanats att inte dyrka någon annan än den Ende Guden - det finns ingen gud utom Han; stor är Han i Sin härlighet, fjärran från allt vad de vill sätta vid Hans sida!
Ayah 32
يُرِيدُونَ أَن يُطْفِئُوا نُورَ اللَّهِ بِأَفْوَاهِهِمْ وَيَأْبَى اللَّهُ إِلَّا أَن يُتِمَّ نُورَهُ وَلَوْ كَرِهَ الْكَافِرُونَ
De försöker utsläcka Guds ljus med sina ord, men det är Guds vilja att Hans ljus skall lysa med full styrka, hur förhatligt detta än kan vara för förnekarna.
Ayah 33
هُوَ الَّذِي أَرْسَلَ رَسُولَهُ بِالْهُدَىٰ وَدِينِ الْحَقِّ لِيُظْهِرَهُ عَلَى الدِّينِ كُلِّهِ وَلَوْ كَرِهَ الْمُشْرِكُونَ
Det är Han som har sänt Sitt Sändebud med vägledningen och [för att förkunna] den sanna tron som skall föras till seger över all [annan form av] gudstro, hur förhatligt detta än kan vara för dem som sätter medhälpare vid Guds sida.
Ayah 34
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِنَّ كَثِيرًا مِّنَ الْأَحْبَارِ وَالرُّهْبَانِ لَيَأْكُلُونَ أَمْوَالَ النَّاسِ بِالْبَاطِلِ وَيَصُدُّونَ عَن سَبِيلِ اللَّهِ ۗ وَالَّذِينَ يَكْنِزُونَ الذَّهَبَ وَالْفِضَّةَ وَلَا يُنفِقُونَهَا فِي سَبِيلِ اللَّهِ فَبَشِّرْهُم بِعَذَابٍ أَلِيمٍ
Troende! Många rabbiner och kyrkans lärda män lägger med orätt beslag på [andras] egendom och spärrar Guds väg [för andra]. De som samlar skatter av guld och silver och inte ger av detta för Guds sak, låt dem veta att ett plågsamt straff [väntar dem]
Ayah 35
يَوْمَ يُحْمَىٰ عَلَيْهَا فِي نَارِ جَهَنَّمَ فَتُكْوَىٰ بِهَا جِبَاهُهُمْ وَجُنُوبُهُمْ وَظُهُورُهُمْ ۖ هَـٰذَا مَا كَنَزْتُمْ لِأَنفُسِكُمْ فَذُوقُوا مَا كُنتُمْ تَكْنِزُونَ
den dag då dessa [skatter] skall glödgas i helvetets eld och deras pannor, sidor och ryggar brännmärkas med detta [och en röst säger:] "Detta är de skatter ni samlade för att i ensamhet [ruva över dem]; smaka nu det som ni lade på hög!
Ayah 36
إِنَّ عِدَّةَ الشُّهُورِ عِندَ اللَّهِ اثْنَا عَشَرَ شَهْرًا فِي كِتَابِ اللَّهِ يَوْمَ خَلَقَ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ مِنْهَا أَرْبَعَةٌ حُرُمٌ ۚ ذَٰلِكَ الدِّينُ الْقَيِّمُ ۚ فَلَا تَظْلِمُوا فِيهِنَّ أَنفُسَكُمْ ۚ وَقَاتِلُوا الْمُشْرِكِينَ كَافَّةً كَمَا يُقَاتِلُونَكُمْ كَافَّةً ۚ وَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ مَعَ الْمُتَّقِينَ
ANTALET månader är tolv enligt Guds dekret - vilket Han fastställde den dag då Han skapade himlarna och jorden. Av dem är fyra helgade; detta är [Guds] evigt sanna lag. Vanhelga därför inte dessa [månader] till skada för er själva. Och var orubbliga i ert motstånd mot dem som sätter gudar vid Guds sida, liksom de är orubbliga i sitt motstånd mot er, och var förvissade om att Gud är med de gudfruktiga.
Ayah 37
إِنَّمَا النَّسِيءُ زِيَادَةٌ فِي الْكُفْرِ ۖ يُضَلُّ بِهِ الَّذِينَ كَفَرُوا يُحِلُّونَهُ عَامًا وَيُحَرِّمُونَهُ عَامًا لِّيُوَاطِئُوا عِدَّةَ مَا حَرَّمَ اللَّهُ فَيُحِلُّوا مَا حَرَّمَ اللَّهُ ۚ زُيِّنَ لَهُمْ سُوءُ أَعْمَالِهِمْ ۗ وَاللَّهُ لَا يَهْدِي الْقَوْمَ الْكَافِرِينَ
Genom att lägga till [en månad] ger de mer kraft åt förnekandet av sanningen och därmed växer förnekarnas förvirring - ett år förklarar de detta är tillåtet och ett [annat] år förbjuder de det så att det stämmer överens med antalet av Gud helgade månader. På så sätt förgriper de sig på det som Gud har heligförklarat. De har förmåtts att se det onda de gör i ett fördelaktigt ljus, men Gud vägleder inte dem som förnekar sanningen.
Ayah 38
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا مَا لَكُمْ إِذَا قِيلَ لَكُمُ انفِرُوا فِي سَبِيلِ اللَّهِ اثَّاقَلْتُمْ إِلَى الْأَرْضِ ۚ أَرَضِيتُم بِالْحَيَاةِ الدُّنْيَا مِنَ الْآخِرَةِ ۚ فَمَا مَتَاعُ الْحَيَاةِ الدُّنْيَا فِي الْآخِرَةِ إِلَّا قَلِيلٌ
TROENDE! Hur är det fatt med er? När ni kallas att kämpa för Guds sak klamrar ni er fast vid det jordiska; är ni så intagna av vad denna världen [kan erbjuda] att ni [glömmer] evigheten? Detta liv ger er bara torftiga fröjder jämfört med den eviga glädjen.
Ayah 39
إِلَّا تَنفِرُوا يُعَذِّبْكُمْ عَذَابًا أَلِيمًا وَيَسْتَبْدِلْ قَوْمًا غَيْرَكُمْ وَلَا تَضُرُّوهُ شَيْئًا ۗ وَاللَّهُ عَلَىٰ كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ
Om ni inte [vill] kämpa [för Guds sak] skall Han straffa er med ett svårt lidande och Han skall sätta andra människor i ert ställe. Ni vållar Honom ingen skada - Han [som] har allt i Sin makt.
Ayah 40
إِلَّا تَنصُرُوهُ فَقَدْ نَصَرَهُ اللَّهُ إِذْ أَخْرَجَهُ الَّذِينَ كَفَرُوا ثَانِيَ اثْنَيْنِ إِذْ هُمَا فِي الْغَارِ إِذْ يَقُولُ لِصَاحِبِهِ لَا تَحْزَنْ إِنَّ اللَّهَ مَعَنَا ۖ فَأَنزَلَ اللَّهُ سَكِينَتَهُ عَلَيْهِ وَأَيَّدَهُ بِجُنُودٍ لَّمْ تَرَوْهَا وَجَعَلَ كَلِمَةَ الَّذِينَ كَفَرُوا السُّفْلَىٰ ۗ وَكَلِمَةُ اللَّهِ هِيَ الْعُلْيَا ۗ وَاللَّهُ عَزِيزٌ حَكِيمٌ
Ger ni inte [Sändebudet] ert stöd, [skall] Gud hjälpa honom [så som skedde] när förnekarna jagade bort honom. [Han var] den andre av de två [som tog skydd] i en grotta och han sade till sin följeslagare: "Var inte rädd - Gud är med oss!" Och Gud lät ett djupt lugn falla över honom och styrkte honom med en för er osynlig härskara och förtog kraften i förnekarnas ord - Guds ord har all kraft, all styrka. Gud är allsmäktig, vis.
Ayah 41
انفِرُوا خِفَافًا وَثِقَالًا وَجَاهِدُوا بِأَمْوَالِكُمْ وَأَنفُسِكُمْ فِي سَبِيلِ اللَّهِ ۚ ذَٰلِكُمْ خَيْرٌ لَّكُمْ إِن كُنتُمْ تَعْلَمُونَ
Gå ut till strid - [vare sig ni ser det som] en lätt uppgift eller ett tungt offer - och kämpa för Guds sak med er egendom och med livet [som insats]; detta är bäst för er - om ni visste [vilken vinst ni kan uppnå i det eviga livet]!
Ayah 42
لَوْ كَانَ عَرَضًا قَرِيبًا وَسَفَرًا قَاصِدًا لَّاتَّبَعُوكَ وَلَـٰكِن بَعُدَتْ عَلَيْهِمُ الشُّقَّةُ ۚ وَسَيَحْلِفُونَ بِاللَّهِ لَوِ اسْتَطَعْنَا لَخَرَجْنَا مَعَكُمْ يُهْلِكُونَ أَنفُسَهُمْ وَاللَّهُ يَعْلَمُ إِنَّهُمْ لَكَاذِبُونَ
Om ett lättfånget byte hade legat inom räckhåll och marschvägen hade varit lätt, skulle de säkert ha följt dig, men de ansåg att färden var lång och strapatserna svåra. Men de kommer att svära vid Gud: "Hade vi haft möjlighet skulle vi självfallet ha gått med er!" - Gud vet att de ljuger och [med sina lögner] bereder de sin egen undergång.
Ayah 43
عَفَا اللَّهُ عَنكَ لِمَ أَذِنتَ لَهُمْ حَتَّىٰ يَتَبَيَّنَ لَكَ الَّذِينَ صَدَقُوا وَتَعْلَمَ الْكَاذِبِينَ
Gud förlåter dig - men varför lät du dem [stanna hemma], innan du hade klart för dig vilka som talade sanning och vilka som ljög
Ayah 44
لَا يَسْتَأْذِنُكَ الَّذِينَ يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ أَن يُجَاهِدُوا بِأَمْوَالِهِمْ وَأَنفُسِهِمْ ۗ وَاللَّهُ عَلِيمٌ بِالْمُتَّقِينَ
De som tror på Gud och den Yttersta dagen ber dig inte befria dem från [plikten] att kämpa [för Guds sak] med sina ägodelar och med livet som insats - och Gud vet vilka de är som fruktar Honom.
Ayah 45
إِنَّمَا يَسْتَأْذِنُكَ الَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ وَارْتَابَتْ قُلُوبُهُمْ فَهُمْ فِي رَيْبِهِمْ يَتَرَدَّدُونَ
Inga utom de som inte tror på Gud och den Yttersta dagen och är osäkra i sitt inre och vacklar mellan olika ståndpunkter, ber dig om befrielse.
Ayah 46
وَلَوْ أَرَادُوا الْخُرُوجَ لَأَعَدُّوا لَهُ عُدَّةً وَلَـٰكِن كَرِهَ اللَّهُ انبِعَاثَهُمْ فَثَبَّطَهُمْ وَقِيلَ اقْعُدُوا مَعَ الْقَاعِدِينَ
Om de hade velat gå [med de övriga] skulle de helt säkert ha gjort förberedelser för detta. Men Gud ville inte att de skulle gå ut och så höll Han dem tillbaka, och [de fick] svaret: "Stanna hemma med [de övriga] som stannar hemma."
Ayah 47
لَوْ خَرَجُوا فِيكُم مَّا زَادُوكُمْ إِلَّا خَبَالًا وَلَأَوْضَعُوا خِلَالَكُمْ يَبْغُونَكُمُ الْفِتْنَةَ وَفِيكُمْ سَمَّاعُونَ لَهُمْ ۗ وَاللَّهُ عَلِيمٌ بِالظَّالِمِينَ
Om de hade gått med er skulle de inte ha gjort annat än ställt till oreda för er och sprungit runt [med rykten] från den ene till den andre för att skapa missnöje, och det finns bland er de som gärna lyssnar till [rykten]. Gud vet vilka de orättfärdiga är.
Ayah 48
لَقَدِ ابْتَغَوُا الْفِتْنَةَ مِن قَبْلُ وَقَلَّبُوا لَكَ الْأُمُورَ حَتَّىٰ جَاءَ الْحَقُّ وَظَهَرَ أَمْرُ اللَّهِ وَهُمْ كَارِهُونَ
Även tidigare försökte de vigla upp dina män och vållade dig många svårigheter, till dess att sanningen kom fram och Guds vilja uppenbarades - till deras stora förargelse.
Ayah 49
وَمِنْهُم مَّن يَقُولُ ائْذَن لِّي وَلَا تَفْتِنِّي ۚ أَلَا فِي الْفِتْنَةِ سَقَطُوا ۗ وَإِنَّ جَهَنَّمَ لَمُحِيطَةٌ بِالْكَافِرِينَ
Bland dem fanns några som sade: "Ge mig tillstånd [att stanna hemma] och bespara mig denna svåra prövning!" [Redan deras begäran innebär att] de har satts på prov och inte bestått [provet]! Helvetets [lågor] kommer helt visst att innesluta förnekarna [som en mur].
Ayah 50
إِن تُصِبْكَ حَسَنَةٌ تَسُؤْهُمْ ۖ وَإِن تُصِبْكَ مُصِيبَةٌ يَقُولُوا قَدْ أَخَذْنَا أَمْرَنَا مِن قَبْلُ وَيَتَوَلَّوا وَّهُمْ فَرِحُونَ
Om du har framgång kommer de att gräma sig; och om du drabbas av motgångar kommer de att säga: "Det är vad vi förutsåg och var förberedda på", och så går de sin väg, glada och nöjda.
Ayah 51
قُل لَّن يُصِيبَنَا إِلَّا مَا كَتَبَ اللَّهُ لَنَا هُوَ مَوْلَانَا ۚ وَعَلَى اللَّهِ فَلْيَتَوَكَّلِ الْمُؤْمِنُونَ
Säg: "Ingenting kan drabba oss om det inte är förutbestämt för oss av Gud. Han är vår Herre och vår Beskyddare. Till Gud skall de troende lita!"
Ayah 52
قُلْ هَلْ تَرَبَّصُونَ بِنَا إِلَّا إِحْدَى الْحُسْنَيَيْنِ ۖ وَنَحْنُ نَتَرَبَّصُ بِكُمْ أَن يُصِيبَكُمُ اللَّهُ بِعَذَابٍ مِّنْ عِندِهِ أَوْ بِأَيْدِينَا ۖ فَتَرَبَّصُوا إِنَّا مَعَكُم مُّتَرَبِّصُونَ
Säg: "Väntar ni att något annat skall hända oss än ettdera av två ting, som båda utgör det högsta goda? Vi för vår del väntar att Gud skall straffa er eller att Han skall låta straffet drabba er genom oss. Vänta därför! Vi väntar liksom ni."
Ayah 53
قُلْ أَنفِقُوا طَوْعًا أَوْ كَرْهًا لَّن يُتَقَبَّلَ مِنكُمْ ۖ إِنَّكُمْ كُنتُمْ قَوْمًا فَاسِقِينَ
Säg [till hycklarna]: "Vad ni än skänker [av det ni äger], frivilligt eller av tvång, skall det inte tas emot [och inte räknas er till godo], eftersom ni har förhärdat er i trots och olydnad mot Gud!"
Ayah 54
وَمَا مَنَعَهُمْ أَن تُقْبَلَ مِنْهُمْ نَفَقَاتُهُمْ إِلَّا أَنَّهُمْ كَفَرُوا بِاللَّهِ وَبِرَسُولِهِ وَلَا يَأْتُونَ الصَّلَاةَ إِلَّا وَهُمْ كُسَالَىٰ وَلَا يُنفِقُونَ إِلَّا وَهُمْ كَارِهُونَ
Skälen till att deras gåvor och bidrag inte tas emot är dessa och inga andra: de tror inte på Gud och på Hans Sändebud, de går inte till bön annat än i sakta mak och när de ger [till goda ändamål] ger de högst motvilligt.
Ayah 55
فَلَا تُعْجِبْكَ أَمْوَالُهُمْ وَلَا أَوْلَادُهُمْ ۚ إِنَّمَا يُرِيدُ اللَّهُ لِيُعَذِّبَهُم بِهَا فِي الْحَيَاةِ الدُّنْيَا وَتَزْهَقَ أَنفُسُهُمْ وَهُمْ كَافِرُونَ
Se inte med beundran på deras rikedom och deras [många] söner; med dessa [gåvor som drar med sig bekymmer och tunga offer] vill Gud straffa dem i detta liv och [Han vill] att de ger upp andan, medan de ännu förnekar sanningen.
Ayah 56
وَيَحْلِفُونَ بِاللَّهِ إِنَّهُمْ لَمِنكُمْ وَمَا هُم مِّنكُمْ وَلَـٰكِنَّهُمْ قَوْمٌ يَفْرَقُونَ
Och de svär vid Gud att de känner samhörighet med er. Men de hör inte samman med er; de hyser i själva verket en djup rädsla [för er].
Ayah 57
لَوْ يَجِدُونَ مَلْجَأً أَوْ مَغَارَاتٍ أَوْ مُدَّخَلًا لَّوَلَّوْا إِلَيْهِ وَهُمْ يَجْمَحُونَ
Om de kunde finna en tillflykt - en grotta eller [till och med] en håla i jorden - skulle de störta i väg dit som hästar i sken.
Ayah 58
وَمِنْهُم مَّن يَلْمِزُكَ فِي الصَّدَقَاتِ فَإِنْ أُعْطُوا مِنْهَا رَضُوا وَإِن لَّمْ يُعْطَوْا مِنْهَا إِذَا هُمْ يَسْخَطُونَ
Det finns några bland dem som förtalar dig [Muhammad] vad gäller [den rätta fördelningen av] offergåvorna; om något kommer på deras lott blir de belåtna men får de ingenting blir de missnöjda.
Ayah 59
وَلَوْ أَنَّهُمْ رَضُوا مَا آتَاهُمُ اللَّهُ وَرَسُولُهُ وَقَالُوا حَسْبُنَا اللَّهُ سَيُؤْتِينَا اللَّهُ مِن فَضْلِهِ وَرَسُولُهُ إِنَّا إِلَى اللَّهِ رَاغِبُونَ
Det vore bättre om de nöjde sig med vad Gud och Hans Sändebud ger dem och sade: "Vi litar till Gud för våra behov och Gud skall av godhet ge oss [vad vi behöver - ge oss det] genom Sitt Sändebud. Vi sätter vårt hopp till Gud.
Ayah 60
إِنَّمَا الصَّدَقَاتُ لِلْفُقَرَاءِ وَالْمَسَاكِينِ وَالْعَامِلِينَ عَلَيْهَا وَالْمُؤَلَّفَةِ قُلُوبُهُمْ وَفِي الرِّقَابِ وَالْغَارِمِينَ وَفِي سَبِيلِ اللَّهِ وَابْنِ السَّبِيلِ ۖ فَرِيضَةً مِّنَ اللَّهِ ۗ وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ
Offergåvorna är avsedda enbart för de fattiga och de nödställda och för dem som har hand om insamlandet av dem och för att vinna hjärtan [för tron] och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och [för att lätta] de skuldtyngdas [bördor] och för [kampen för] Guds sak och för vandringsmannen. Detta har Gud föreskrivit; Gud är allvetande, vis.
Ayah 61
وَمِنْهُمُ الَّذِينَ يُؤْذُونَ النَّبِيَّ وَيَقُولُونَ هُوَ أُذُنٌ ۚ قُلْ أُذُنُ خَيْرٍ لَّكُمْ يُؤْمِنُ بِاللَّهِ وَيُؤْمِنُ لِلْمُؤْمِنِينَ وَرَحْمَةٌ لِّلَّذِينَ آمَنُوا مِنكُمْ ۚ وَالَّذِينَ يُؤْذُونَ رَسُولَ اللَّهِ لَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ
OCH DET finns de bland dem som förtalar Profeten och [spydigt] säger: "Han är idel öra." Säg: "Ja, han är idel öra [för det som gäller] ert bästa. Han tror på Gud [och Hans ord] och han litar på de troendes uppriktighet och [genom honom flödar] nåd över dem av er som har tron. Men på dem som talar illa om Guds Sändebud [väntar] ett plågsamt straff."
Ayah 62
يَحْلِفُونَ بِاللَّهِ لَكُمْ لِيُرْضُوكُمْ وَاللَّهُ وَرَسُولُهُ أَحَقُّ أَن يُرْضُوهُ إِن كَانُوا مُؤْمِنِينَ
De svär inför er vid Gud att de vill vara er till lags, men det är snarare Gud och Hans Sändebud som de bör vara till lags om de är troende.
Ayah 63
أَلَمْ يَعْلَمُوا أَنَّهُ مَن يُحَادِدِ اللَّهَ وَرَسُولَهُ فَأَنَّ لَهُ نَارَ جَهَنَّمَ خَالِدًا فِيهَا ۚ ذَٰلِكَ الْخِزْيُ الْعَظِيمُ
Vet de då inte att helvetets eld [väntar] dem som sätter sig upp mot Gud och Hans Sändebud? Där skall de förbli till evig tid - [ett elände och] en förnedring utan like!
Ayah 64
يَحْذَرُ الْمُنَافِقُونَ أَن تُنَزَّلَ عَلَيْهِمْ سُورَةٌ تُنَبِّئُهُم بِمَا فِي قُلُوبِهِمْ ۚ قُلِ اسْتَهْزِئُوا إِنَّ اللَّهَ مُخْرِجٌ مَّا تَحْذَرُونَ
Hycklarna oroar sig för att en sura som rör dem skall uppenbaras och att den skall avslöja vad de [döljer] i sitt innersta. Säg: "Fortsätt med era spydigheter! Gud kommer helt säkert att avslöja det som oroar er."
Ayah 65
وَلَئِن سَأَلْتَهُمْ لَيَقُولُنَّ إِنَّمَا كُنَّا نَخُوضُ وَنَلْعَبُ ۚ قُلْ أَبِاللَّهِ وَآيَاتِهِ وَرَسُولِهِ كُنتُمْ تَسْتَهْزِئُونَ
Om du frågade [dem vad de menade med vad de sade] skulle de säkert svara: "Vi bara skämtade." Säg: "Då var era skämt alltså riktade mot Gud, Hans budskap och Hans Sändebud
Ayah 66
لَا تَعْتَذِرُوا قَدْ كَفَرْتُم بَعْدَ إِيمَانِكُمْ ۚ إِن نَّعْفُ عَن طَائِفَةٍ مِّنكُمْ نُعَذِّبْ طَائِفَةً بِأَنَّهُمْ كَانُوا مُجْرِمِينَ
Kom inte nu med [tomma] ursäkter! Ni har förnekat den tro som ni förut bekände." Även om Vi för några av er utplånar deras synder, skall Vi straffa andra eftersom de är obotfärdiga syndare.
Ayah 67
الْمُنَافِقُونَ وَالْمُنَافِقَاتُ بَعْضُهُم مِّن بَعْضٍ ۚ يَأْمُرُونَ بِالْمُنكَرِ وَيَنْهَوْنَ عَنِ الْمَعْرُوفِ وَيَقْبِضُونَ أَيْدِيَهُمْ ۚ نَسُوا اللَّهَ فَنَسِيَهُمْ ۗ إِنَّ الْمُنَافِقِينَ هُمُ الْفَاسِقُونَ
Hycklarna, männen såväl som kvinnorna, är alla skurna ur samma stycke. De anbefaller det som är orätt och förbjuder det som är rätt och de håller ett hårt grepp om penningpåsen. De glömmer Gud och då skall Vi glömma dem. De har sannerligen, dessa hycklare, förhärdat sig i trots och synd.
Ayah 68
وَعَدَ اللَّهُ الْمُنَافِقِينَ وَالْمُنَافِقَاتِ وَالْكُفَّارَ نَارَ جَهَنَّمَ خَالِدِينَ فِيهَا ۚ هِيَ حَسْبُهُمْ ۚ وَلَعَنَهُمُ اللَّهُ ۖ وَلَهُمْ عَذَابٌ مُّقِيمٌ
Gud har lovat hycklarna, männen såväl som kvinnorna, och de envisa förnekarna av sanningen, helvetets eld, och där skall de förbli till evig tid; det är ett tillräckligt straff för dem. Gud har fördömt dem och ett ändlöst lidande väntar dem.
Ayah 69
كَالَّذِينَ مِن قَبْلِكُمْ كَانُوا أَشَدَّ مِنكُمْ قُوَّةً وَأَكْثَرَ أَمْوَالًا وَأَوْلَادًا فَاسْتَمْتَعُوا بِخَلَاقِهِمْ فَاسْتَمْتَعْتُم بِخَلَاقِكُمْ كَمَا اسْتَمْتَعَ الَّذِينَ مِن قَبْلِكُم بِخَلَاقِهِمْ وَخُضْتُمْ كَالَّذِي خَاضُوا ۚ أُولَـٰئِكَ حَبِطَتْ أَعْمَالُهُمْ فِي الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ ۖ وَأُولَـٰئِكَ هُمُ الْخَاسِرُونَ
Så [gick det för] era [likasinnade] föregångare. De ägde mera makt än ni och överträffade er i rikedom och antal söner. De fick njuta sin del [av det goda i denna värld]. Och ni har fått njuta er del [av denna världens goda], liksom de fick som levde före er. Liksom de ägnar ni er åt tomt och meningslöst prat. Alla dessa människors strävanden gick om intet [och blev utan frukt] i detta liv [och i det kommande]. De är förlorarna.
Ayah 70
أَلَمْ يَأْتِهِمْ نَبَأُ الَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ قَوْمِ نُوحٍ وَعَادٍ وَثَمُودَ وَقَوْمِ إِبْرَاهِيمَ وَأَصْحَابِ مَدْيَنَ وَالْمُؤْتَفِكَاتِ ۚ أَتَتْهُمْ رُسُلُهُم بِالْبَيِّنَاتِ ۖ فَمَا كَانَ اللَّهُ لِيَظْلِمَهُمْ وَلَـٰكِن كَانُوا أَنفُسَهُمْ يَظْلِمُونَ
Har de inte hört berättas om vad som hände deras föregångare, Noas folk och [stammarna] Aad och Thamud och Abrahams folk och folket i Madyan och de ödelagda [städerna]? Deras sändebud kom till dem med klara bevis. Och det var inte Gud som gjorde dem orätt; nej, de gjorde orätt mot sig själva.
Ayah 71
وَالْمُؤْمِنُونَ وَالْمُؤْمِنَاتُ بَعْضُهُمْ أَوْلِيَاءُ بَعْضٍ ۚ يَأْمُرُونَ بِالْمَعْرُوفِ وَيَنْهَوْنَ عَنِ الْمُنكَرِ وَيُقِيمُونَ الصَّلَاةَ وَيُؤْتُونَ الزَّكَاةَ وَيُطِيعُونَ اللَّهَ وَرَسُولَهُ ۚ أُولَـٰئِكَ سَيَرْحَمُهُمُ اللَّهُ ۗ إِنَّ اللَّهَ عَزِيزٌ حَكِيمٌ
MEN DE troende, männen såväl som kvinnorna, är varandras [sanna] vänner och fasta stöd; de anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och förrättar bönen och betalar allmoseskatten och de lyder Gud och Hans Sändebud. Dem skall Gud visa barmhärtighet. Gud är allsmäktig, vis.
Ayah 72
وَعَدَ اللَّهُ الْمُؤْمِنِينَ وَالْمُؤْمِنَاتِ جَنَّاتٍ تَجْرِي مِن تَحْتِهَا الْأَنْهَارُ خَالِدِينَ فِيهَا وَمَسَاكِنَ طَيِّبَةً فِي جَنَّاتِ عَدْنٍ ۚ وَرِضْوَانٌ مِّنَ اللَّهِ أَكْبَرُ ۚ ذَٰلِكَ هُوَ الْفَوْزُ الْعَظِيمُ
Gud har lovat de troende, männen såväl som kvinnorna, ett paradis, vattnat av bäckar, där de skall förbli till evig tid, och sköna boningar i dessa Edens lustgårdar; men större än allt detta är Guds välbehag - detta är den stora, den lysande segern.
Ayah 73
يَا أَيُّهَا النَّبِيُّ جَاهِدِ الْكُفَّارَ وَالْمُنَافِقِينَ وَاغْلُظْ عَلَيْهِمْ ۚ وَمَأْوَاهُمْ جَهَنَّمُ ۖ وَبِئْسَ الْمَصِيرُ
PROFET! Kämpa outtröttligt mot förnekarna av sanningen och mot hycklarna och visa dig omutligt sträng mot dem; Elden är deras slutliga hemvist - ett eländigt mål!
Ayah 74
يَحْلِفُونَ بِاللَّهِ مَا قَالُوا وَلَقَدْ قَالُوا كَلِمَةَ الْكُفْرِ وَكَفَرُوا بَعْدَ إِسْلَامِهِمْ وَهَمُّوا بِمَا لَمْ يَنَالُوا ۚ وَمَا نَقَمُوا إِلَّا أَنْ أَغْنَاهُمُ اللَّهُ وَرَسُولُهُ مِن فَضْلِهِ ۚ فَإِن يَتُوبُوا يَكُ خَيْرًا لَّهُمْ ۖ وَإِن يَتَوَلَّوْا يُعَذِّبْهُمُ اللَّهُ عَذَابًا أَلِيمًا فِي الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ ۚ وَمَا لَهُمْ فِي الْأَرْضِ مِن وَلِيٍّ وَلَا نَصِيرٍ
[Hycklarna] svär vid Gud att de inte har sagt något [ont]; men vad de har sagt är ett förnekande av sanningen och de har förnekat den efter att ha förklarat att de underkastar sig Guds vilja. De hade nämligen satt sig något i sinnet som de inte kunde genomföra. Med sina hämndplaner visade de [sin otacksamhet] för Guds nådegåvor och Hans Sändebuds godhet [som hade förbättrat deras ställning och gynnat dem på många sätt]. Om de ångrar sig är detta det bästa för dem; men om de vänder ryggen till skall Gud straffa dem med ett plågsamt straff i detta och i det kommande livet. Och de skall varken [finna] beskyddare eller hjälpare på jorden.
Ayah 75
وَمِنْهُم مَّنْ عَاهَدَ اللَّهَ لَئِنْ آتَانَا مِن فَضْلِهِ لَنَصَّدَّقَنَّ وَلَنَكُونَنَّ مِنَ الصَّالِحِينَ
Och det finns sådana bland dem som ger Gud detta löfte: "Om Han skänker oss något av Sitt goda skall vi sannerligen ge till de fattiga och vi skall leva ett rättskaffens liv."
Ayah 76
فَلَمَّا آتَاهُم مِّن فَضْلِهِ بَخِلُوا بِهِ وَتَوَلَّوا وَّهُم مُّعْرِضُونَ
Men när Han ger dem något av Sitt goda klamrar de sig girigt fast vid det, vänder ryggen till och vägrar att infria sitt löfte.
Ayah 77
فَأَعْقَبَهُمْ نِفَاقًا فِي قُلُوبِهِمْ إِلَىٰ يَوْمِ يَلْقَوْنَهُ بِمَا أَخْلَفُوا اللَّهَ مَا وَعَدُوهُ وَبِمَا كَانُوا يَكْذِبُونَ
Och då låter Han följden bli att hyckleriet slår djupa rötter i deras hjärtan [och får växa] intill den Dag då de skall möta Honom, detta därför att de bröt sitt löfte till Gud och inte upphörde med sina lögner.
Ayah 78
أَلَمْ يَعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ يَعْلَمُ سِرَّهُمْ وَنَجْوَاهُمْ وَأَنَّ اللَّهَ عَلَّامُ الْغُيُوبِ
Vet de inte att Gud känner deras tysta tankar och deras hemliga överläggningar, och att Han har full kännedom om allt som är dolt [för människor]
Ayah 79
الَّذِينَ يَلْمِزُونَ الْمُطَّوِّعِينَ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ فِي الصَّدَقَاتِ وَالَّذِينَ لَا يَجِدُونَ إِلَّا جُهْدَهُمْ فَيَسْخَرُونَ مِنْهُمْ ۙ سَخِرَ اللَّهُ مِنْهُمْ وَلَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ
Dessa [hycklare] talar föraktfullt om dem av de troende som i sina offergåvor ger mer än de är skyldiga att ge och hånar dem som inte har annat att ge än [det magra resultatet av] sitt eget arbete. Gud skall låta deras hån återfalla på dem själva - ett svårt lidande väntar dem.
Ayah 80
اسْتَغْفِرْ لَهُمْ أَوْ لَا تَسْتَغْفِرْ لَهُمْ إِن تَسْتَغْفِرْ لَهُمْ سَبْعِينَ مَرَّةً فَلَن يَغْفِرَ اللَّهُ لَهُمْ ۚ ذَٰلِكَ بِأَنَّهُمْ كَفَرُوا بِاللَّهِ وَرَسُولِهِ ۗ وَاللَّهُ لَا يَهْدِي الْقَوْمَ الْفَاسِقِينَ
[Det är likgiltigt] om du ber Gud förlåta dem eller inte - om du också ber om förlåtelse för dem sjuttio gånger, skall Gud inte förlåta dem. Så [är det] därför att de har förnekat Gud och Hans Sändebud. Gud vägleder sannerligen inte trotsiga syndare.
Ayah 81
فَرِحَ الْمُخَلَّفُونَ بِمَقْعَدِهِمْ خِلَافَ رَسُولِ اللَّهِ وَكَرِهُوا أَن يُجَاهِدُوا بِأَمْوَالِهِمْ وَأَنفُسِهِمْ فِي سَبِيلِ اللَّهِ وَقَالُوا لَا تَنفِرُوا فِي الْحَرِّ ۗ قُلْ نَارُ جَهَنَّمَ أَشَدُّ حَرًّا ۚ لَّوْ كَانُوا يَفْقَهُونَ
[HYCKLARNA] som fick stanna hemma gladdes åt att de sluppit ifrån [fälttåget], eftersom de var emot Profetens [plan]; de kände ovilja mot att tvingas kämpa för Guds sak med sina ägodelar och med livet som insats och uppmanade [till och med andra] att inte gå med [i fälttåget] i den hetta [som rådde]. Säg: "Helvetets lågor är hetare!" Om de bara ville förstå!
Ayah 82
فَلْيَضْحَكُوا قَلِيلًا وَلْيَبْكُوا كَثِيرًا جَزَاءً بِمَا كَانُوا يَكْسِبُونَ
Låt dem skratta den korta tid [det jordiska varar] - sedan måste de fälla många tårar över allt det [onda] de gjorde!
Ayah 83
فَإِن رَّجَعَكَ اللَّهُ إِلَىٰ طَائِفَةٍ مِّنْهُمْ فَاسْتَأْذَنُوكَ لِلْخُرُوجِ فَقُل لَّن تَخْرُجُوا مَعِيَ أَبَدًا وَلَن تُقَاتِلُوا مَعِيَ عَدُوًّا ۖ إِنَّكُمْ رَضِيتُم بِالْقُعُودِ أَوَّلَ مَرَّةٍ فَاقْعُدُوا مَعَ الْخَالِفِينَ
Om Gud låter dig återvända och möta några av dem och de ber om tillåtelse att gå ut [i krig med dig], svara då: "Med mig kommer ni aldrig att gå ut [i krig] och ni kommer aldrig att kämpa med mig mot en fiende! Ni var ju nöjda med att stanna hemma första gången; då kan ni [också i framtiden] stanna hemma med de [andra] som lämnas kvar."
Ayah 84
وَلَا تُصَلِّ عَلَىٰ أَحَدٍ مِّنْهُم مَّاتَ أَبَدًا وَلَا تَقُمْ عَلَىٰ قَبْرِهِ ۖ إِنَّهُمْ كَفَرُوا بِاللَّهِ وَرَسُولِهِ وَمَاتُوا وَهُمْ فَاسِقُونَ
Be aldrig för någon av dem som dött och stå inte vid hans grav; de förnekade Gud och Hans Sändebud och de dog med [hyckleriet i hjärtat och] trots i sinnet.
Ayah 85
وَلَا تُعْجِبْكَ أَمْوَالُهُمْ وَأَوْلَادُهُمْ ۚ إِنَّمَا يُرِيدُ اللَّهُ أَن يُعَذِّبَهُم بِهَا فِي الدُّنْيَا وَتَزْهَقَ أَنفُسُهُمْ وَهُمْ كَافِرُونَ
Se inte med beundran på deras rikedom och deras [många] söner; med dessa [gåvor som drar med sig bekymmer och tunga offer] vill Gud straffa dem i detta liv och [Han vill] att de ger upp andan, medan de ännu förnekar sanningen.
Ayah 86
وَإِذَا أُنزِلَتْ سُورَةٌ أَنْ آمِنُوا بِاللَّهِ وَجَاهِدُوا مَعَ رَسُولِهِ اسْتَأْذَنَكَ أُولُو الطَّوْلِ مِنْهُمْ وَقَالُوا ذَرْنَا نَكُن مَّعَ الْقَاعِدِينَ
När ett budskap uppenbarades med uppmaningen: "Tro på Gud och kämpa [för Hans sak] med Hans Sändebud", bad dig de välbärgade bland dem att bli befriade och sade: "Låt oss få stanna här med de [andra] som stannar hemma."
Ayah 87
رَضُوا بِأَن يَكُونُوا مَعَ الْخَوَالِفِ وَطُبِعَ عَلَىٰ قُلُوبِهِمْ فَهُمْ لَا يَفْقَهُونَ
De var nöjda med att få stanna hemma med de [andra] som lämnades kvar, och deras hjärtan förseglades så att de inte [längre] kunde se [sanningens ljus].
Ayah 88
لَـٰكِنِ الرَّسُولُ وَالَّذِينَ آمَنُوا مَعَهُ جَاهَدُوا بِأَمْوَالِهِمْ وَأَنفُسِهِمْ ۚ وَأُولَـٰئِكَ لَهُمُ الْخَيْرَاتُ ۖ وَأُولَـٰئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُونَ
Men Sändebudet och de som följer honom i tron och strävar och kämpar [för Guds sak] med sina ägodelar och livet [som insats] skall belönas med det goda [i detta liv och i nästa] och det skall gå dem väl i händer.
Ayah 89
أَعَدَّ اللَّهُ لَهُمْ جَنَّاتٍ تَجْرِي مِن تَحْتِهَا الْأَنْهَارُ خَالِدِينَ فِيهَا ۚ ذَٰلِكَ الْفَوْزُ الْعَظِيمُ
Gud har i beredskap för dem lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Detta är den stora, den lysande segern!
Ayah 90
وَجَاءَ الْمُعَذِّرُونَ مِنَ الْأَعْرَابِ لِيُؤْذَنَ لَهُمْ وَقَعَدَ الَّذِينَ كَذَبُوا اللَّهَ وَرَسُولَهُ ۚ سَيُصِيبُ الَّذِينَ كَفَرُوا مِنْهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ
[ÄVEN] BLAND ökenaraberna fanns de som kom [med olika skäl] varför de ville befrias [från deltagande], men de som ville vilseleda Gud och Hans Sändebud [kom inte med ursäkter] utan de stannade [i lägren]. De bland dem som förnekar sanningen skall få av ett plågsamt straff.
Ayah 91
لَّيْسَ عَلَى الضُّعَفَاءِ وَلَا عَلَى الْمَرْضَىٰ وَلَا عَلَى الَّذِينَ لَا يَجِدُونَ مَا يُنفِقُونَ حَرَجٌ إِذَا نَصَحُوا لِلَّهِ وَرَسُولِهِ ۚ مَا عَلَى الْمُحْسِنِينَ مِن سَبِيلٍ ۚ وَاللَّهُ غَفُورٌ رَّحِيمٌ
De svaga och de sjuka skall inte klandras [för att ha stannat hemma], inte heller de som inte kunde bekosta [sin utrustning], om de har varit uppriktiga mot Gud och Hans Sändebud; [dessa] rättsinniga människor kan inte klandras - och Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Ayah 92
وَلَا عَلَى الَّذِينَ إِذَا مَا أَتَوْكَ لِتَحْمِلَهُمْ قُلْتَ لَا أَجِدُ مَا أَحْمِلُكُمْ عَلَيْهِ تَوَلَّوا وَّأَعْيُنُهُمْ تَفِيضُ مِنَ الدَّمْعِ حَزَنًا أَلَّا يَجِدُوا مَا يُنفِقُونَ
Inte heller kan de klandras som vände sig till dig för att du skulle ge dem riddjur och som, när du svarade: "Jag har inga riddjur att ge er", gick sin väg med tårar i ögonen därför att de inte själva kunde bekosta dem.
Ayah 93
إِنَّمَا السَّبِيلُ عَلَى الَّذِينَ يَسْتَأْذِنُونَكَ وَهُمْ أَغْنِيَاءُ ۚ رَضُوا بِأَن يَكُونُوا مَعَ الْخَوَالِفِ وَطَبَعَ اللَّهُ عَلَىٰ قُلُوبِهِمْ فَهُمْ لَا يَعْلَمُونَ
De enda som med rätta kan klandras är de välbärgade som ber om ditt tillstånd [att utebli]. De var nöjda med att höra till dem som lämnades kvar, och Gud har förseglat deras hjärtan så att de inte vet [vilken väg de går].
Ayah 94
يَعْتَذِرُونَ إِلَيْكُمْ إِذَا رَجَعْتُمْ إِلَيْهِمْ ۚ قُل لَّا تَعْتَذِرُوا لَن نُّؤْمِنَ لَكُمْ قَدْ نَبَّأَنَا اللَّهُ مِنْ أَخْبَارِكُمْ ۚ وَسَيَرَى اللَّهُ عَمَلَكُمْ وَرَسُولُهُ ثُمَّ تُرَدُّونَ إِلَىٰ عَالِمِ الْغَيْبِ وَالشَّهَادَةِ فَيُنَبِّئُكُم بِمَا كُنتُمْ تَعْمَلُونَ
De kommer att urskulda sig [på nytt] när ni återvänder till dem [från fälttåget]. Säg: "Urskulda er inte - vi kommer inte att tro er! Gud har låtit oss veta hur det är fatt med er. Gud och Hans Sändebud kommer att iaktta era handlingar och ni skall till sist föras åter till Den som känner allt det som är dolt för människor och det som de kan bevittna, och då skall Han låta er veta vad era handlingar [var värda]".
Ayah 95
سَيَحْلِفُونَ بِاللَّهِ لَكُمْ إِذَا انقَلَبْتُمْ إِلَيْهِمْ لِتُعْرِضُوا عَنْهُمْ ۖ فَأَعْرِضُوا عَنْهُمْ ۖ إِنَّهُمْ رِجْسٌ ۖ وَمَأْوَاهُمْ جَهَنَّمُ جَزَاءً بِمَا كَانُوا يَكْسِبُونَ
När ni återvänder till dem kommer de att svära vid Gud och försäkra er [om sina goda avsikter] för att ni skall lämna dem i fred. Låt dem vara; de är avskum och helvetet skall bli deras sista hemvist - lönen för deras [onda] handlingar.
Ayah 96
يَحْلِفُونَ لَكُمْ لِتَرْضَوْا عَنْهُمْ ۖ فَإِن تَرْضَوْا عَنْهُمْ فَإِنَّ اللَّهَ لَا يَرْضَىٰ عَنِ الْقَوْمِ الْفَاسِقِينَ
Med sina eder och bedyranden vill de göra er nöjda. Men [även] om ni är nöjda med dem, är Gud inte nöjd med trotsiga syndare.
Ayah 97
الْأَعْرَابُ أَشَدُّ كُفْرًا وَنِفَاقًا وَأَجْدَرُ أَلَّا يَعْلَمُوا حُدُودَ مَا أَنزَلَ اللَّهُ عَلَىٰ رَسُولِهِ ۗ وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ
[Många] ökenaraber går längre i förnekandet av sanningen och i hyckleriet [än de bofasta]; det är förklarligt att de inte så noga känner till de gränser som Gud har uppenbarat för Sitt Sändebud. Gud är allvetande, vis.
Ayah 98
وَمِنَ الْأَعْرَابِ مَن يَتَّخِذُ مَا يُنفِقُ مَغْرَمًا وَيَتَرَبَّصُ بِكُمُ الدَّوَائِرَ ۚ عَلَيْهِمْ دَائِرَةُ السَّوْءِ ۗ وَاللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ
Och det finns de bland ökenaraberna som ser allt vad de ger ut [för Guds sak] som ett bötesstraff, och som väntar och hoppas att ett olycksöde skall drabba er. Men det är över dem som olycksmolnen [skockar sig]; Gud hör allt, ser allt.
Ayah 99
وَمِنَ الْأَعْرَابِ مَن يُؤْمِنُ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ وَيَتَّخِذُ مَا يُنفِقُ قُرُبَاتٍ عِندَ اللَّهِ وَصَلَوَاتِ الرَّسُولِ ۚ أَلَا إِنَّهَا قُرْبَةٌ لَّهُمْ ۚ سَيُدْخِلُهُمُ اللَّهُ فِي رَحْمَتِهِ ۗ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ
Men [även] bland ökenaraberna finns det de som tror på Gud och den Yttersta dagen, och då de ger något [för Guds sak vet de att] det närmar dem till Gud och [ger dem en plats i] Sändebudets böner. Helt visst närmar det dem till [Honom] - Gud skall innesluta dem i Sin nåd; Han är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Ayah 100
وَالسَّابِقُونَ الْأَوَّلُونَ مِنَ الْمُهَاجِرِينَ وَالْأَنصَارِ وَالَّذِينَ اتَّبَعُوهُم بِإِحْسَانٍ رَّضِيَ اللَّهُ عَنْهُمْ وَرَضُوا عَنْهُ وَأَعَدَّ لَهُمْ جَنَّاتٍ تَجْرِي تَحْتَهَا الْأَنْهَارُ خَالِدِينَ فِيهَا أَبَدًا ۚ ذَٰلِكَ الْفَوْزُ الْعَظِيمُ
Föregångsmännen, de första av dem som utvandrade och [de första] hjälparna, och de rättsinniga [människor] som följde i deras spår - Gud är nöjd med dem och de är nöjda [där de njuter] Hans [gåvor]: Han har i beredskap för dem lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Detta är den stora, den lysande segern.
Ayah 101
وَمِمَّنْ حَوْلَكُم مِّنَ الْأَعْرَابِ مُنَافِقُونَ ۖ وَمِنْ أَهْلِ الْمَدِينَةِ ۖ مَرَدُوا عَلَى النِّفَاقِ لَا تَعْلَمُهُمْ ۖ نَحْنُ نَعْلَمُهُمْ ۚ سَنُعَذِّبُهُم مَّرَّتَيْنِ ثُمَّ يُرَدُّونَ إِلَىٰ عَذَابٍ عَظِيمٍ
Men bland ökenaraberna omkring er, liksom bland dem som bor i [Profetens] stad, finns trotsiga hycklare som inte ger upp. Du känner dem inte, men Vi känner dem. Vi skall ge dem dubbelt straff [i denna värld] och sedan skall de utlämnas åt ett svårt lidande.
Ayah 102
وَآخَرُونَ اعْتَرَفُوا بِذُنُوبِهِمْ خَلَطُوا عَمَلًا صَالِحًا وَآخَرَ سَيِّئًا عَسَى اللَّهُ أَن يَتُوبَ عَلَيْهِمْ ۚ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ
Och [det finns] andra som erkänner sin synd - som har låtit en god handling följas av en dålig - kanske skall Gud, som ständigt förlåter, i Sin barmhärtighet godta deras ånger.
Ayah 103
خُذْ مِنْ أَمْوَالِهِمْ صَدَقَةً تُطَهِّرُهُمْ وَتُزَكِّيهِم بِهَا وَصَلِّ عَلَيْهِمْ ۖ إِنَّ صَلَاتَكَ سَكَنٌ لَّهُمْ ۗ وَاللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ
Tag då emot något av dem som offergåva [Muhammad]; så renar du dem [från synd] och hjälper dem att växa [i rättfärdighet]. Och be för dem - dina böner ger dem trygghet och tröst; Gud hör allt, vet allt.
Ayah 104
أَلَمْ يَعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ هُوَ يَقْبَلُ التَّوْبَةَ عَنْ عِبَادِهِ وَيَأْخُذُ الصَّدَقَاتِ وَأَنَّ اللَّهَ هُوَ التَّوَّابُ الرَّحِيمُ
Vet de inte att det är Gud som tar emot Sina tjänares ånger och [deras] offergåvor, och att Gud är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige
Ayah 105
وَقُلِ اعْمَلُوا فَسَيَرَى اللَّهُ عَمَلَكُمْ وَرَسُولُهُ وَالْمُؤْمِنُونَ ۖ وَسَتُرَدُّونَ إِلَىٰ عَالِمِ الْغَيْبِ وَالشَّهَادَةِ فَيُنَبِّئُكُم بِمَا كُنتُمْ تَعْمَلُونَ
Säg: "Handla! Gud kommer att iaktta era handlingar och Hans Sändebud och de troende likaså. Och ni kommer att föras tillbaka till Honom som känner allt det som är dolt för människor och det som de kan bevittna, och då skall Han låta er veta vad era handlingar [var värda]."
Ayah 106
وَآخَرُونَ مُرْجَوْنَ لِأَمْرِ اللَّهِ إِمَّا يُعَذِّبُهُمْ وَإِمَّا يَتُوبُ عَلَيْهِمْ ۗ وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ
Men [det finns] andra, som måste invänta Guds avgörande; Han kommer antingen att straffa dem eller omfatta dem med Sin barmhärtighet - Gud är allvetande, vis.
Ayah 107
وَالَّذِينَ اتَّخَذُوا مَسْجِدًا ضِرَارًا وَكُفْرًا وَتَفْرِيقًا بَيْنَ الْمُؤْمِنِينَ وَإِرْصَادًا لِّمَنْ حَارَبَ اللَّهَ وَرَسُولَهُ مِن قَبْلُ ۚ وَلَيَحْلِفُنَّ إِنْ أَرَدْنَا إِلَّا الْحُسْنَىٰ ۖ وَاللَّهُ يَشْهَدُ إِنَّهُمْ لَكَاذِبُونَ
OCH DET finns de som uppförde en moské för att vålla skada, sprida otro och splittra de troende och som en utpost för dem som förut kämpade mot Gud och Hans Sändebud. De kommer att bedyra: "Vi ville bara göra gott", men Gud är vittne till att de ljuger.
Ayah 108
لَا تَقُمْ فِيهِ أَبَدًا ۚ لَّمَسْجِدٌ أُسِّسَ عَلَى التَّقْوَىٰ مِنْ أَوَّلِ يَوْمٍ أَحَقُّ أَن تَقُومَ فِيهِ ۚ فِيهِ رِجَالٌ يُحِبُّونَ أَن يَتَطَهَّرُوا ۚ وَاللَّهُ يُحِبُّ الْمُطَّهِّرِينَ
Sätt aldrig din fot där! En moské som, från den dag då bygget tog sin början, som [enda] syfte haft att leda [människorna] till sann gudsfruktan, är sannerligen långt mera värd att du där förrättar bön; i den [samlas] män som älskar att rena sig, och Gud älskar dem som strävar efter renhet.
Ayah 109
أَفَمَنْ أَسَّسَ بُنْيَانَهُ عَلَىٰ تَقْوَىٰ مِنَ اللَّهِ وَرِضْوَانٍ خَيْرٌ أَم مَّنْ أَسَّسَ بُنْيَانَهُ عَلَىٰ شَفَا جُرُفٍ هَارٍ فَانْهَارَ بِهِ فِي نَارِ جَهَنَّمَ ۗ وَاللَّهُ لَا يَهْدِي الْقَوْمَ الظَّالِمِينَ
[Vem är den bäste?] Den som uppför sin byggnad på en grund av gudsfruktan och strävan att vinna Guds välbehag eller den som bygger sitt hus på lös grund, vid randen av ett stup, så att det störtar samman [och drar] honom med sig ned i helvetets eld? Gud vägleder inte de orättfärdiga;
Ayah 110
لَا يَزَالُ بُنْيَانُهُمُ الَّذِي بَنَوْا رِيبَةً فِي قُلُوبِهِمْ إِلَّا أَن تَقَطَّعَ قُلُوبُهُمْ ۗ وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ
byggnaden som de har uppfört kommer inte att upphöra att plåga dem som en tvivlets [värkande tagg] i deras sinnen, till dess deras hjärtan brister. Gud är allvetande, vis.
Ayah 111
إِنَّ اللَّهَ اشْتَرَىٰ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ أَنفُسَهُمْ وَأَمْوَالَهُم بِأَنَّ لَهُمُ الْجَنَّةَ ۚ يُقَاتِلُونَ فِي سَبِيلِ اللَّهِ فَيَقْتُلُونَ وَيُقْتَلُونَ ۖ وَعْدًا عَلَيْهِ حَقًّا فِي التَّوْرَاةِ وَالْإِنجِيلِ وَالْقُرْآنِ ۚ وَمَنْ أَوْفَىٰ بِعَهْدِهِ مِنَ اللَّهِ ۚ فَاسْتَبْشِرُوا بِبَيْعِكُمُ الَّذِي بَايَعْتُم بِهِ ۚ وَذَٰلِكَ هُوَ الْفَوْزُ الْعَظِيمُ
GUD HAR [slutit ett avtal] med de troende, enligt vilket Han i utbyte för deras liv och egendom lovar dem paradiset; de kämpar för Guds sak och dödar eller dödas. [Detta är] ett fast och klart löfte, vars sanning Han har bekräftat i Tora och Evangeliet och i Koranen, och vem uppfyller sina löften bättre än Gud? Gläds därför över det avtal som ni har slutit - detta är den stora, den lysande segern!
Ayah 112
التَّائِبُونَ الْعَابِدُونَ الْحَامِدُونَ السَّائِحُونَ الرَّاكِعُونَ السَّاجِدُونَ الْآمِرُونَ بِالْمَعْرُوفِ وَالنَّاهُونَ عَنِ الْمُنكَرِ وَالْحَافِظُونَ لِحُدُودِ اللَّهِ ۗ وَبَشِّرِ الْمُؤْمِنِينَ
De [får glädjas åt denna seger] som vänder tillbaka till Gud i ånger [när de har syndat], de som tillber och prisar [Honom] och som ständigt färdas [i Hans ärenden], de som böjer ryggarna och faller ned på sina ansikten [inför Honom], som anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och som inte överskrider de gränser som Gud [har fastlagt]. [Muhammad!] Kungör detta glada budskap för de troende!
Ayah 113
مَا كَانَ لِلنَّبِيِّ وَالَّذِينَ آمَنُوا أَن يَسْتَغْفِرُوا لِلْمُشْرِكِينَ وَلَوْ كَانُوا أُولِي قُرْبَىٰ مِن بَعْدِ مَا تَبَيَّنَ لَهُمْ أَنَّهُمْ أَصْحَابُ الْجَحِيمِ
DET ANSTÅR inte Profeten och inte heller de troende att be om syndernas förlåtelse för avgudadyrkare, även om de hörde till deras nära anförvanter, sedan det klargjorts för dem att Elden är sådana [människors] arvedel.
Ayah 114
وَمَا كَانَ اسْتِغْفَارُ إِبْرَاهِيمَ لِأَبِيهِ إِلَّا عَن مَّوْعِدَةٍ وَعَدَهَا إِيَّاهُ فَلَمَّا تَبَيَّنَ لَهُ أَنَّهُ عَدُوٌّ لِّلَّهِ تَبَرَّأَ مِنْهُ ۚ إِنَّ إِبْرَاهِيمَ لَأَوَّاهٌ حَلِيمٌ
Och Abrahams bön att hans fader skulle förlåtas var ingenting annat än uppfyllelsen av ett löfte till denne, men när det blev klart för honom att fadern var en fiende till Gud, tog han avstånd från honom. Abraham var en ömsint och fördragsam [människa].
Ayah 115
وَمَا كَانَ اللَّهُ لِيُضِلَّ قَوْمًا بَعْدَ إِذْ هَدَاهُمْ حَتَّىٰ يُبَيِّنَ لَهُم مَّا يَتَّقُونَ ۚ إِنَّ اللَّهَ بِكُلِّ شَيْءٍ عَلِيمٌ
Gud låter inte de människor som Han har kallat [till trons väg] gå vilse, förrän Han har klargjort för dem vad de bör avhålla sig från. Gud har kunskap om allt.
Ayah 116
إِنَّ اللَّهَ لَهُ مُلْكُ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ ۖ يُحْيِي وَيُمِيتُ ۚ وَمَا لَكُم مِّن دُونِ اللَّهِ مِن وَلِيٍّ وَلَا نَصِيرٍ
Guds är herraväldet över himlarna och jorden; Han skänker liv och Han skänker död. Ni har ingen beskyddare och ingen hjälpare utom Gud.
Ayah 117
لَّقَد تَّابَ اللَّهُ عَلَى النَّبِيِّ وَالْمُهَاجِرِينَ وَالْأَنصَارِ الَّذِينَ اتَّبَعُوهُ فِي سَاعَةِ الْعُسْرَةِ مِن بَعْدِ مَا كَادَ يَزِيغُ قُلُوبُ فَرِيقٍ مِّنْهُمْ ثُمَّ تَابَ عَلَيْهِمْ ۚ إِنَّهُ بِهِمْ رَءُوفٌ رَّحِيمٌ
GUD HAR i Sin nåd inneslutit Profeten och dem som övergav ondskans rike och dem som gav utvandrarna husrum och hjälp - dem som följde honom i de mörka stunder, då några bland de troende nära nog hade svikit. Ja, Han inneslöt dem [alla] i Sin nåd; Han, den Barmhärtige, ömmade för dem.
Ayah 118
وَعَلَى الثَّلَاثَةِ الَّذِينَ خُلِّفُوا حَتَّىٰ إِذَا ضَاقَتْ عَلَيْهِمُ الْأَرْضُ بِمَا رَحُبَتْ وَضَاقَتْ عَلَيْهِمْ أَنفُسُهُمْ وَظَنُّوا أَن لَّا مَلْجَأَ مِنَ اللَّهِ إِلَّا إِلَيْهِ ثُمَّ تَابَ عَلَيْهِمْ لِيَتُوبُوا ۚ إِنَّ اللَّهَ هُوَ التَّوَّابُ الرَّحِيمُ
Och [Han har visat] de tre Sin nåd, de tre som inte gick med [i fälttåget] men som [till sist], när jorden och dess vidder tycktes dem trång och de greps av djup beklämning, förstod att de inte kunde fly bort från Gud utan måste [finna en väg] tillbaka till Honom. Då inneslöt Han dem i Sin nåd, så att de i ånger kunde vända sig ifrån synden; Gud, den Barmhärtige, går den ångerfulle till mötes.
Ayah 119
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اتَّقُوا اللَّهَ وَكُونُوا مَعَ الصَّادِقِينَ
TROENDE! Frukta Gud [i ert tal och i era handlingar] och håll samman med dem som älskar sanningen!
Ayah 120
مَا كَانَ لِأَهْلِ الْمَدِينَةِ وَمَنْ حَوْلَهُم مِّنَ الْأَعْرَابِ أَن يَتَخَلَّفُوا عَن رَّسُولِ اللَّهِ وَلَا يَرْغَبُوا بِأَنفُسِهِمْ عَن نَّفْسِهِ ۚ ذَٰلِكَ بِأَنَّهُمْ لَا يُصِيبُهُمْ ظَمَأٌ وَلَا نَصَبٌ وَلَا مَخْمَصَةٌ فِي سَبِيلِ اللَّهِ وَلَا يَطَئُونَ مَوْطِئًا يَغِيظُ الْكُفَّارَ وَلَا يَنَالُونَ مِنْ عَدُوٍّ نَّيْلًا إِلَّا كُتِبَ لَهُم بِهِ عَمَلٌ صَالِحٌ ۚ إِنَّ اللَّهَ لَا يُضِيعُ أَجْرَ الْمُحْسِنِينَ
Människorna i Profetens stad och ökenaraberna i dess grannskap bör inte tveka att följa Guds Sändebud och de bör inte sätta sina egna intressen före hans. Allt vad de måste utstå [i kampen] för Guds sak, törst, trötthet eller hunger, och alla steg de tar som väcker förnekarnas vrede och allt vad de uppnår i kampen mot fienden, [allt] detta räknas dem till förtjänst som goda handlingar. Gud låter inte dem som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön.
Ayah 121
وَلَا يُنفِقُونَ نَفَقَةً صَغِيرَةً وَلَا كَبِيرَةً وَلَا يَقْطَعُونَ وَادِيًا إِلَّا كُتِبَ لَهُمْ لِيَجْزِيَهُمُ اللَّهُ أَحْسَنَ مَا كَانُوا يَعْمَلُونَ
Och vad de än ger ut [för Guds sak], vare sig summan är liten eller stor, och var de än vandrar [i Guds ärenden], förs detta upp [i deras bok] för att Gud skall belöna dem för det bästa av allt vad de gjorde.
Ayah 122
وَمَا كَانَ الْمُؤْمِنُونَ لِيَنفِرُوا كَافَّةً ۚ فَلَوْلَا نَفَرَ مِن كُلِّ فِرْقَةٍ مِّنْهُمْ طَائِفَةٌ لِّيَتَفَقَّهُوا فِي الدِّينِ وَلِيُنذِرُوا قَوْمَهُمْ إِذَا رَجَعُوا إِلَيْهِمْ لَعَلَّهُمْ يَحْذَرُونَ
Men alla troende bör inte gå ut i strid. Om några i varje grupp blir kvar kan de fördjupa sina kunskaper i religionen för att sedan [förmana och] varna de sina vid deras återkomst, [varna dem] att vara på sin vakt [mot det onda].
Ayah 123
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا قَاتِلُوا الَّذِينَ يَلُونَكُم مِّنَ الْكُفَّارِ وَلْيَجِدُوا فِيكُمْ غِلْظَةً ۚ وَاعْلَمُوا أَنَّ اللَّهَ مَعَ الْمُتَّقِينَ
Troende! Kämpa mot förnekarna i er när-het och visa dem obeveklig stränghet; och var förvissade om att Gud är med dem som fruktar Honom.
Ayah 124
وَإِذَا مَا أُنزِلَتْ سُورَةٌ فَمِنْهُم مَّن يَقُولُ أَيُّكُمْ زَادَتْهُ هَـٰذِهِ إِيمَانًا ۚ فَأَمَّا الَّذِينَ آمَنُوا فَزَادَتْهُمْ إِيمَانًا وَهُمْ يَسْتَبْشِرُونَ
NÄR EN sura uppenbaras säger några av dessa [hycklare]: "Vem av er har känt sin tro stärkas genom detta?" De troende däremot känner sin tro växa och därför gläds de över [varje ny uppenbarelse].
Ayah 125
وَأَمَّا الَّذِينَ فِي قُلُوبِهِم مَّرَضٌ فَزَادَتْهُمْ رِجْسًا إِلَىٰ رِجْسِهِمْ وَمَاتُوا وَهُمْ كَافِرُونَ
Men de vars hjärtan är sjuka av tvivel drivs av den [nya uppenbarelsen] allt djupare ned i sin smutsiga synd, och de dör som förnekare.
Ayah 126
أَوَلَا يَرَوْنَ أَنَّهُمْ يُفْتَنُونَ فِي كُلِّ عَامٍ مَّرَّةً أَوْ مَرَّتَيْنِ ثُمَّ لَا يَتُوبُونَ وَلَا هُمْ يَذَّكَّرُونَ
Inser de inte att de sätts på prov gång på gång, år efter år? Men de ångrar sig inte och de lägger inte [prövningarna] på minnet.
Ayah 127
وَإِذَا مَا أُنزِلَتْ سُورَةٌ نَّظَرَ بَعْضُهُمْ إِلَىٰ بَعْضٍ هَلْ يَرَاكُم مِّنْ أَحَدٍ ثُمَّ انصَرَفُوا ۚ صَرَفَ اللَّهُ قُلُوبَهُم بِأَنَّهُمْ قَوْمٌ لَّا يَفْقَهُونَ
Och då en sura uppenbaras ser de på varandra [och frågar]: "Är det någon som ser oss?" - och så drar de sig undan. Gud har låtit deras hjärtan vända sig ifrån [trons ljus], eftersom de är människor som inte använder sitt förstånd.
Ayah 128
لَقَدْ جَاءَكُمْ رَسُولٌ مِّنْ أَنفُسِكُمْ عَزِيزٌ عَلَيْهِ مَا عَنِتُّمْ حَرِيصٌ عَلَيْكُم بِالْمُؤْمِنِينَ رَءُوفٌ رَّحِيمٌ
ETT SÄNDEBUD har nu kommit till er, [en man] ur era [egna] led. [Tanken] att ni kan drabbas av straff tynger hans sinne, alla hans omsorger gäller er. Han ömmar för de troende, full av kärlek.
Ayah 129
فَإِن تَوَلَّوْا فَقُلْ حَسْبِيَ اللَّهُ لَا إِلَـٰهَ إِلَّا هُوَ ۖ عَلَيْهِ تَوَكَّلْتُ ۖ وَهُوَ رَبُّ الْعَرْشِ الْعَظِيمِ
Och om de vänder sig ifrån dig [Muhammad] säg då: "Jag behöver ingen utom Gud. Han är den Ende Guden; till Honom litar jag; Han som är Herren till härlighetens och allmaktens tron.

About the Quran

The Quran

The Quran is the holy scripture of Islam. Muslims believe that it is the literal word of Allah (سُبْحَانَهُ وَتَعَالَى), revealed to the Prophet Muhammad (صلى الله عليه وسلم) over a period of 23 years. The Quran is composed of 114 Surahs (chapters) and contains 6,236 Ayat (verses). Muslim beliefs and practices are based on the Quran and the Sunnah, the teachings and example of the Prophet Muhammad (صلى الله عليه وسلم).

Meccan Surahs

The Meccan Surahs are the earliest revelations sent down to the Prophet Muhammad (صلى الله عليه وسلم). They were revealed in Mecca, hence their name. These revelations form the foundation of the Islamic faith and contain guidance for Muslims on how to live their lives. The Meccan Surahs are also notable for their poetic beauty and lyrical prose.

Medinan Surahs

The Medinan Surahs are the later Surahs that, according to Islamic tradition, were revealed in Medina after the Prophet Muhammad's (صلى الله عليه وسلم) hijra from Mecca. They were revealed by Allah (سبحانه و تعالى) when the Muslim community was larger and more developed, as opposed to their minority position in Mecca.

Stay connected

Receive regular updates

New features, translations and reminders from AskTheQuran, straight to your inbox.

We may receive a commission if you click on a link and buy a product, service or similar, at no extra cost to you. Details are in the disclosure policy.

AskTheQuran.com

Menu

Surah At-Tawbah

Surah At-Tawbah

About this Surah

Surah 9 of 114

Tafsir

Surah At-Tawbah · Ånger

The Quran

Meccan Surahs

Medinan Surahs

Receive regular updates

Before you ask the AI