Menu

Surah An-Nur

Ljus

Chapter 24 of 114

Vacker koranrecitation

Surah An-Nur

Recited by Salaah Bukhaatir

Overview

About this Surah

The Surah takes its name from the sentence Idha jaa kal-munafiquna of verse 1. This is the name of the Surah as well as the title of its subject matter, for in it a review has been made of the conduct and attitude of the hypocrites themselves.

At a glance

Surah 24 of 114

Translation
Swedish
Recitation
Salaah Bukhaatir

Ask the AI about this Surah

Commentary

Tafsir

<h2>Name</h2><p>The Surah takes its name from the sentence <em>Idha jaa kal-munafiquna</em> of <a href="/63/1" rel="noopener noreferrer" target="_blank">verse 1</a>. This is the name of the Surah as well as the title of its subject matter, for in it a review has been made of the conduct and attitude of the hypocrites themselves.</p><h2>Period of Revelation</h2><p>As we shall explain below this Surah was sent down either during the Holy Prophet's return journey from his campaign against Bani al- Mustaliq, or immediately after his arrival back at Madinah, and we have established by argument and research in the Introduction to Surah An-Nur that the campaign against Bani al-Mustaliq had taken place in Sha'ban A. H. 6:Thus, the date of the revelation of this Surah is determined precisely.</p><h2>Historical Background</h2><p>Before we mention the particular incident about which this Surah was sent down, it is necessary to have a look at the history of the hypocrites of Madinah, for the incident that occurred on this occasion was not a chance happening but had a whole series of events behind it, which ultimately led up to it.</p><p>Before the Holy Prophet's emigration to Madinah the tribes of the Aus and the Khazraj, fed up with their mutual rivalries and civil wars, had almost agreed on the leadership of one man and were making preparations to crown him their king. This was Abdullah bin Ubayy bin Salul, the chief of the Khazraj. Muhammad bin Ishaq has stated that among the people of Khazraj his authority was never contested and never had the Aus and the Khazraj rallied to one man before this. (Ibn Hisham, vol. II, p. 234)</p><p>Such were the conditions when the voice of Islam reached Madinah and the influential people of both the tribes started becoming Muslims. When before the Emigration, the invitation was being extended to the Holy Prophet (upon whom be Allah'> peace) to come to Madinah, Hadhrat Abbas bin Ubadah bin Nadlah Ansari wanted to defer this invitation for the reason that Abdullah bin Ubayy also might join in the declaration of allegiance and invitation to the Holy Prophet, so that Madinah might become the center of Islam by common consent. But the delegation that arrived in Makkah to declare their allegiance did not give any importance to the proposal of Abbas bin Ubadah, and all its members, who included 75 men from both the tribes, became ready to invite the Holy Prophet in the face of every danger.(lbn Hisham, vol. II, P. 89). We have given the details of this event in the Introduction to Surah Al-Anfal.</p><p>Then, when the Holy Prophet arrived in Madinah, Islam had so deeply penetrated every house of the Ansar that Abdullah bin Ubayy became helpless and did not see any other way to save his leadership than to become a Muslim himself. So, he entered Islam along with many of his followers from among the chiefs and leaders of both the tribes although their hearts were burning with rage from within. Ibn Ubayy in particular was filled with grief, for the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) had deprived him of his kingship. For several years his hypocritical faith and grief of being deprived of his kingdom manifested itself in different ways. On the one hand, when on Fridays the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) took his seat to deliver the Sermon, Abdullah bin Ubayy would stand up and say "O people, the Messenger of Allah is present among you, by whom Allah has honored you; therefore, you should support him and listen to what he says and obey him." (Ibn Hisham, vol. III, p. 111). On the other, his hypocrisy was being exposed day by day and the true Muslims were realizing that he and his followers bore great malice against Islam, the Holy Prophet, and the Muslims.</p><p>Once when the Holy Prophet was passing on the way Abdullah bin Ubayy spoke to him in harsh words. When the Holy Prophet complained of it to Hadrat Sa'd bin Ubadah; he said:"O Messenger of Allah, don't be hard on him, for when Allah sent you to us we were making a diadem to crown him, and, by God, he thinks that you have robbed him of his kingdom." (Ibn Hisham vol: II, pp. 237-238).</p><p>After the Battle of Badr when the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) invaded the Jewish tribe of Bani Qainuqa on their breaking the agreement and unprovoked revolt, this man stood up in support of them, and holding the Holy Prophet by his armor, said:"These 700 fighters have been helping and protecting me against every enemy; would you cut them down in one morning? By God, I will not leave you until you pardon my clients." (Ibn Hisham, vol. III, pp. 5l- 52).</p><p>On the occasion of the Battle of Uhud this man committed open treachery and withdrew from the battlefield with 300 of his companions. One should note that at this critical moment when he so acted, the Quraish had marched upon Madinah with 3,000 troops and the Holy Prophet had marched out with only 1,000 men to resist them. Of these 1,000 this hypocrite broke away with 300 men and the Holy Prophet was left with only 700 men to meet 3,000 troops of the enemy in the field.</p><p>After this incident the common Muslims of Madinah came to realize fully that he was certainly a hypocrite and his those Companions also were found who were his associates in hypocrisy. That is why when on the very first Friday, after the Battle of Uhud, this man stood up as usual to make a speech before the Holy Prophet's Sermon, the people pulled at his garment, saying "Sit down you are not worthy to say such things." That was the first occasion in Madinah when this man was publicly disgraced. Thereupon he was so filled with rage that he left the mosque jumping over the heads of the people. At the door of the Mosque some of the Ansar said to him, "What are you doing?Go back and ask the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) to pray for your forgiveness." He retorted "I do not, want him to pray for my forgiveness." (Ibn Hisham, vol. III, p. 111).</p><p>Then in A. H. 4 the Battle of Bani an-Nadir took place. On this occasion he and his companions supported the enemies of Islam even more openly. On the one side, the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) and his devoted Companions were preparing for war against their enemy, the Jews, and on the other, these hypocrites were secretly sending messages to the Jews to the effect: "Stand firm we are with you: if you are attacked, we will help you, and if you are driven out, we too will go out with you." The secret of this intrigue was exposed by Allah Himself, as has been explained in <a href="/59/11-17" rel="noopener noreferrer" target="_blank">Surah Al-Hashr: 11-17</a> above.</p><p>But in spite of being so exposed the reason why the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) was still treating him kindly was that he had a large band of the hypocrites behind him. Many of the chiefs of both the Aus and the Khazraj were his supporters. At least a third of the population of Madinah consisted of his companions, as became manifest on the occasion of the Battle of Uhud. Under such conditions it was not prudent to wage a war with these internal enemies combined with the external enemies. On this very account, in spite of being fully aware of their hypocrisy the Holy Prophet continued to deal with them according to their apparent profession of faith for a long time. On the other hand, these people too neither possessed the power nor the courage to fight the believers openly as disbelievers, or to join hands with an invader and face them in the battlefield. Apparently, they were a strong hand but inwardly they had the weakness which Allah has vividly portrayed in <a href="/59/12-14" rel="noopener noreferrer" target="_blank">Surah Al-Hashr: 12-14</a>. Therefore; they thought their well being lay only in posing as Muslims. They came to the mosque, offered the prayers gave away the <em>zakat</em>, and would make tall oral claims to the faith, which the true Muslims never felt the need to do. They would offer a thousand justifications for each of their hypocritical acts by which they would try to deceive their compatriots, the Ansar, into believing that they were with them. By these designs they were not only saving themselves from the disadvantages which could naturally accrue if they separated themselves from the Ansar brotherhood, but also taking advantage of the opportunities to make mischief which were available to them as members of the Muslim brotherhood.</p><p>These were the causes which enabled Abdullah bin Ubayy and like minded hypocrites to get an opportunity to accompany the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) in his campaign against the Bani al-Mustaliq, and they simultaneously engineered two great mischiefs which could shatter the Muslim unity to pieces. However, by virtue of the wonderful training in discipline that the Muslim; had received through the pure teaching of the Quran and the companionship of the Holy Prophet (upon whom be peace) both mischiefs were stopped in time, and the hypocrites themselves were disgraced instead. One of these was the mischief that has been mentioned in Surah An-Nur above, and the other which has been mentioned in this Surah.</p><p>This incident has been related by Bukhari, Muslim, Ahmad, Nasai, Tirmidhi, Baihaqi, Tabari, Ibn Marduyah, Abdur Razzaq, lbn Jarir Tabari, Ibn Sa'd and Muhammad bin Ishaq through many reliable channels. In some traditions the expedition in which it took place has not been named, and in others it has been connected with the Battle of Tabuk. But the authorities on the battles fought by the Holy Prophet and history are agreed that this incident took place on the occasion of the campaign against the Bani al- Mustaliq. The following seems to he the real story when all the traditions are read together.</p><p>When after crushing down the power of Bani al- Mustaliq the Islamic army had made a halt in the settlement at the well of al Muraisi. Suddenly a dispute arose between two men on taking water from the well; One of them was Jehjah bin Masud Ghifari, a servant of Hadrat Umar appointed to lead his horse. The other was Sinan bin Wabar al-Juhani, whose tribe was an ally of a clan of the Khazraj. Harsh words between them led to fighting and Jehjah kicked Sinan, which the Ansar, on account of their ancient Yamanite tradition, took as a great insult and disgrace. At this Sinan called out the men of Ansar and Jehjah the Emigrants for help. Hearing about the quarrel Ibn Ubayy started inciting and calling the men of the Aus and the Khazraj to come out and help their ally. From the other side some Emigrants also came out. The dispute might have led to a fight between the Ansar and the Muhajirin themselves at the very place where they had just fought an enemy tribe jointly and crushing it had halted in its own territory. But hearing the noise the Holy Prophet (upon whom be peace) emerged and said:"what is this call of paganism? What have you to do with such a call? Leave it, it is a dirty thing." Thereupon the leading men of the two sides met and settled the dispute; Sinan pardoned Jehjah and peace was restored.</p><p>After this, every person whose heart was disaffected came to Abdullah bin Ubayy and they all said to him, "Until now we had our hopes attached to you and you were protecting us, but now it seems you have become a helper of these paupers against us. Ibn Ubayy was already enraged: These words made him burst out, thus: "This is what you have done to yourselves. You have given these people shelter in your country, and have divided your property among them. So much so that they have now become our rivals. Nothing so fits us and the paupers of Quraish(or the Companions of Muhammad) as the ancient saying 'Feed your dog to fatten it and it will devour you.' If you hold back your property from them, they would go elsewhere. By God, when we return to Madinah, the honorable ones will drive out from it the mean ones."</p><p>Zaid bin Arqam, a young boy, also happened to be present in the assembly at that time. He heard this and mentioned it before his uncle, and his uncle who was one of the Ansar chiefs went to the Holy Prophet (upon whom be peace) and told him the whole story. The Holy Prophet called Zaid and asked him what had happened and he repeated every word of what he had heard. The Holy Prophet said, "Zaid, you are perhaps displeased with Ibn Ubayy; you might have been mistaken in the hearing; you. might have imagined Ibn Ubayy said this." But Zaid was sure and firm. He said, "No, I swear by God I have heard him say this and that." Thereupon the Holy Prophet called Ibn Ubayy, and he came and swore that he had not said any such thing. The people of the Ansar also said "Sir, a boy says this: he might have been mistaken in what he heard lbn Ubayy is a venerable old man and our chief. Do not believe what a boy says against him." The elderly people of the tribe reproved Zaid also, who became depressed and held his peace. But the Holy Prophet knew Zaid as well as Abdullah bin Ubayy. Therefore, he fully understood what had actually happened.</p><p>When Hadrat Umar came to know of this, he came to the Holy Prophet and said:"Please allow me to put this hypocrite to the sword. Or, if you do not think it is fit to give me the permission you may tell Muadh bin Jabal, or Abbad bin Bishr, or Sad bin Mu'adh, or Muhammad bin Maslamah from among the Ansar, to go and kill him."But the Holy Prophet said: "No, the people will say Muhammad kills his own Companions." After this he ordered the people to set off immediately, although it was at a time when the Holy Prophet was not accustomed to travel. The forced march continued for 30 hours at a stretch so that the people became exhausted. Then he halted, and as soon as they touched the ground they fell asleep. This he did to distract their minds from what had happened at the well of al-Muraisi. On the way, Hadrat Usaid bin Hudair, an Ansar chief, met the Holy Prophet, and said:"O Messenger of Allah, today you ordered the people to set off at a time which was disagreeable for traveling, a thing you have never done before."The Holy Prophet replied: "Have you. not heard of what your friend said?" When he asked who he meant, the Holy Prophet replied: Abdullah bin Ubayy. He asked what he had said. The Holy Prophet answered: "He has asserted that when he returns to Madinah the honorable ones will drive out from it the mean ones. He answered: "By God, O Messenger of Allah, you are the honorable one and he is the mean one; you will drive him out whenever you want to."</p><p>By and by the news spread among the Ansar soldiers and it enraged them against Ibn Ubayy. The people advised him to go to the Holy Prophet (upon whom be Allah's peace) and request for his forgiveness, but he retorted: "You asked me to believe in him, and I believed in him; you asked me to pay the zakat on my property, and I paid the zakat too; now the only thing left is that I should bow down to Muhammad."This further enraged the believing Ansar and everyone' started reproaching and cursing him roughly. When the caravan was about to enter Madinah, Abdullah, the son of Abdullah bin Ubayy, stood before his father with a drawn-out sword and said: "You had said that when you reached Madinah, the honorable ones would drive out the mean ones. Now, you will know who is honorable you or Allah and His Messenger. By God, you cannot enter Madinah until the Messenger of Allah (upon whom be Allah's peace) permits you to enter." At this Ibn Ubayy cried out: "O people of Khazraj, look, my own son is preventing me from entering Madinah." The people conveyed this news to the Holy Prophet, and he said: "Tell Abdullah to let his father come home."Abdullah said, "If this is the Holy Prophet's order, then you may enter."Thereupon the Holy Prophet said to Hadrat Umar: "Now what do you think, Umar? Had you killed him on the day when you asked my permission to kill him, many people would have trembled with rage. Today if I order them to kill him, they will kill him immediately."Hadrat Umar replied "By God, I realize there was greater wisdom behind what the Apostle of Allah said than what I said."'</p><p>These were the circumstances under which this Surah was sent down most probably after the Holy Prophet's return to Madinah.</p>

Verse by verse

Surah An-Nur · Ljus

بِسْمِ ٱللَّهِ ٱلرَّحْمَٰنِ ٱلرَّحِيمِ

  1. Ayah 1

    بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَـٰنِ الرَّحِيمِ سُورَةٌ أَنزَلْنَاهَا وَفَرَضْنَاهَا وَأَنزَلْنَا فِيهَا آيَاتٍ بَيِّنَاتٍ لَّعَلَّكُمْ تَذَكَّرُونَ

    [DETTA ÄR] en sura som Vi har uppenbarat med klara och tydliga föreskrifter och i den har Vi uppenbarat budskap [som] klara vittnesbörd, för att ni skall lägga [allt] på minnet.

  2. Ayah 2

    الزَّانِيَةُ وَالزَّانِي فَاجْلِدُوا كُلَّ وَاحِدٍ مِّنْهُمَا مِائَةَ جَلْدَةٍ ۖ وَلَا تَأْخُذْكُم بِهِمَا رَأْفَةٌ فِي دِينِ اللَّهِ إِن كُنتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ ۖ وَلْيَشْهَدْ عَذَابَهُمَا طَائِفَةٌ مِّنَ الْمُؤْمِنِينَ

    STRAFFET för äktenskapsbryterskan och för äktenskapsbrytaren är hundra piskrapp för var och en; och låt inte medkänsla med dem avhålla er från att följa Guds lag, såvida ni tror på Gud och den Yttersta dagen. Och se till att några troende bevittnar bestraffningen.

  3. Ayah 3

    الزَّانِي لَا يَنكِحُ إِلَّا زَانِيَةً أَوْ مُشْرِكَةً وَالزَّانِيَةُ لَا يَنكِحُهَا إِلَّا زَانٍ أَوْ مُشْرِكٌ ۚ وَحُرِّمَ ذَٰلِكَ عَلَى الْمُؤْمِنِينَ

    Äktenskapsbrytaren tar inte någon annan än en äktenskapsbryterska eller en kvinna som dyrkar avgudar till hustru och ingen tar en äktenskapsbryterska till hustru utom en äktenskapsbrytare eller en avgudadyrkare. Sådana [förbindelser] är förbjudna för de troende.

  4. Ayah 4

    وَالَّذِينَ يَرْمُونَ الْمُحْصَنَاتِ ثُمَّ لَمْ يَأْتُوا بِأَرْبَعَةِ شُهَدَاءَ فَاجْلِدُوهُمْ ثَمَانِينَ جَلْدَةً وَلَا تَقْبَلُوا لَهُمْ شَهَادَةً أَبَدًا ۚ وَأُولَـٰئِكَ هُمُ الْفَاسِقُونَ

    Och de som anklagar ärbara kvinnor [för äktenskapsbrott] och sedan inte visar sig ha stöd av fyra vittnen, straffas med åttio piskrapp och skall i framtiden inte få avge vittnesmål; de har visat grovt trots mot Gud.

  5. Ayah 5

    إِلَّا الَّذِينَ تَابُوا مِن بَعْدِ ذَٰلِكَ وَأَصْلَحُوا فَإِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

    Men de som ångrar [vad de har gjort] och gottgör skadan skall undantas [från förbudet att vittna]. - Gud är alltid förlåtande, barmhärtig.

  6. Ayah 6

    وَالَّذِينَ يَرْمُونَ أَزْوَاجَهُمْ وَلَمْ يَكُن لَّهُمْ شُهَدَاءُ إِلَّا أَنفُسُهُمْ فَشَهَادَةُ أَحَدِهِمْ أَرْبَعُ شَهَادَاتٍ بِاللَّهِ ۙ إِنَّهُ لَمِنَ الصَّادِقِينَ

    Och den som anklagar sin hustru [för otrohet] och bara har sitt eget vittnesmål att stödja sig på, skall svära vid Gud fyra gånger att hans vittnesmål är sant

  7. Ayah 7

    وَالْخَامِسَةُ أَنَّ لَعْنَتَ اللَّهِ عَلَيْهِ إِن كَانَ مِنَ الْكَاذِبِينَ

    och en femte gång nedkalla Guds förbannelse över sig själv om han ljuger.

  8. Ayah 8

    وَيَدْرَأُ عَنْهَا الْعَذَابَ أَن تَشْهَدَ أَرْبَعَ شَهَادَاتٍ بِاللَّهِ ۙ إِنَّهُ لَمِنَ الْكَاذِبِينَ

    Men [hustrun] skall gå fri från straff om hon svär vid Gud fyra gånger att han ljuger

  9. Ayah 9

    وَالْخَامِسَةَ أَنَّ غَضَبَ اللَّهِ عَلَيْهَا إِن كَانَ مِنَ الصَّادِقِينَ

    och en femte gång nedkallar Guds vrede över sig själv om hans vittnesmål är sant.

  10. Ayah 10

    وَلَوْلَا فَضْلُ اللَّهِ عَلَيْكُمْ وَرَحْمَتُهُ وَأَنَّ اللَّهَ تَوَّابٌ حَكِيمٌ

    OCH [VAD vore ni] om Gud inte visade er godhet och förbarmade Sig över er och om Gud, den Vise, inte tog emot den ångerfulles ånger?

  11. Ayah 11

    إِنَّ الَّذِينَ جَاءُوا بِالْإِفْكِ عُصْبَةٌ مِّنكُمْ ۚ لَا تَحْسَبُوهُ شَرًّا لَّكُم ۖ بَلْ هُوَ خَيْرٌ لَّكُمْ ۚ لِكُلِّ امْرِئٍ مِّنْهُم مَّا اكْتَسَبَ مِنَ الْإِثْمِ ۚ وَالَّذِي تَوَلَّىٰ كِبْرَهُ مِنْهُمْ لَهُ عَذَابٌ عَظِيمٌ

    Det var en grupp av era egna som spred det illvilliga förtalet. Men anse inte detta som ett ont; nej, det är tvärtom ett gott för er! Var och en av dessa [ryktesspridare] skall stå till svars för sin del i denna synd och den av dem som bär huvudansvaret har ett hårt straff att vänta.

  12. Ayah 12

    لَّوْلَا إِذْ سَمِعْتُمُوهُ ظَنَّ الْمُؤْمِنُونَ وَالْمُؤْمِنَاتُ بِأَنفُسِهِمْ خَيْرًا وَقَالُوا هَـٰذَا إِفْكٌ مُّبِينٌ

    Alla troende män och kvinnor borde - då de hör sådant [tal] - tro det bästa om varandra och säga: "Detta är en uppenbar lögn."

  13. Ayah 13

    لَّوْلَا جَاءُوا عَلَيْهِ بِأَرْبَعَةِ شُهَدَاءَ ۚ فَإِذْ لَمْ يَأْتُوا بِالشُّهَدَاءِ فَأُولَـٰئِكَ عِندَ اللَّهِ هُمُ الْكَاذِبُونَ

    Varför [har ni] inte [krävt] fyra vittnen som stöd [för anklagelsen]? - Eftersom de inte hade vittnen är det nu de som inför Gud är lögnare.

  14. Ayah 14

    وَلَوْلَا فَضْلُ اللَّهِ عَلَيْكُمْ وَرَحْمَتُهُ فِي الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ لَمَسَّكُمْ فِي مَا أَفَضْتُمْ فِيهِ عَذَابٌ عَظِيمٌ

    Om Gud inte visade er godhet och förbarmade sig över er i detta och det kommande livet, skulle förvisso ett hårt straff drabba er för allt [förtal] ni sprider,

  15. Ayah 15

    إِذْ تَلَقَّوْنَهُ بِأَلْسِنَتِكُمْ وَتَقُولُونَ بِأَفْوَاهِكُم مَّا لَيْسَ لَكُم بِهِ عِلْمٌ وَتَحْسَبُونَهُ هَيِّنًا وَهُوَ عِندَ اللَّهِ عَظِيمٌ

    då ni tar upp på era tungor och för vidare med era munnar sådant som ni inte vet något om; ni anser det vara obetydligheter, men inför Gud är det allvarliga ting.

  16. Ayah 16

    وَلَوْلَا إِذْ سَمِعْتُمُوهُ قُلْتُم مَّا يَكُونُ لَنَا أَن نَّتَكَلَّمَ بِهَـٰذَا سُبْحَانَكَ هَـٰذَا بُهْتَانٌ عَظِيمٌ

    Om ni ändå hade sagt, då ni hörde [ryktet]: "Det är inte rätt av oss att tala om detta. Stor är Du i Din härlighet - detta är avskyvärt förtal!"

  17. Ayah 17

    يَعِظُكُمُ اللَّهُ أَن تَعُودُوا لِمِثْلِهِ أَبَدًا إِن كُنتُم مُّؤْمِنِينَ

    Gud varnar er för att någonsin återfalla i denna [synd] om ni är [sanna] troende.

  18. Ayah 18

    وَيُبَيِّنُ اللَّهُ لَكُمُ الْآيَاتِ ۚ وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ

    Gud klargör [Sina] budskap för er. Gud är allvetande, vis.

  19. Ayah 19

    إِنَّ الَّذِينَ يُحِبُّونَ أَن تَشِيعَ الْفَاحِشَةُ فِي الَّذِينَ آمَنُوا لَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ فِي الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ ۚ وَاللَّهُ يَعْلَمُ وَأَنتُمْ لَا تَعْلَمُونَ

    De som gärna ser att skamligt förtal sprids mot de troende har ett plågsamt straff att vänta i denna värld och i det kommande livet. - Gud vet, men ni vet inte [hela sanningen].

  20. Ayah 20

    وَلَوْلَا فَضْلُ اللَّهِ عَلَيْكُمْ وَرَحْمَتُهُ وَأَنَّ اللَّهَ رَءُوفٌ رَّحِيمٌ

    Ja, [vad vore ni människor] om Gud inte visade er godhet och förbarmade sig över er och inte i Sin barmhärtighet ömmade för er?

  21. Ayah 21

    يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَتَّبِعُوا خُطُوَاتِ الشَّيْطَانِ ۚ وَمَن يَتَّبِعْ خُطُوَاتِ الشَّيْطَانِ فَإِنَّهُ يَأْمُرُ بِالْفَحْشَاءِ وَالْمُنكَرِ ۚ وَلَوْلَا فَضْلُ اللَّهِ عَلَيْكُمْ وَرَحْمَتُهُ مَا زَكَىٰ مِنكُم مِّنْ أَحَدٍ أَبَدًا وَلَـٰكِنَّ اللَّهَ يُزَكِّي مَن يَشَاءُ ۗ وَاللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ

    TROENDE! Följ inte i Djävulens spår! Djävulen uppmanar den som följer i hans spår [att begå] skamlösa handlingar och det som strider mot rimlighet och förnuft. Om Gud inte hade visat er godhet och förbarmat Sig över er, skulle ingen av er ha kunnat rena sig; men Gud låter den Han vill växa i renhet. Gud hör allt, ser allt.

  22. Ayah 22

    وَلَا يَأْتَلِ أُولُو الْفَضْلِ مِنكُمْ وَالسَّعَةِ أَن يُؤْتُوا أُولِي الْقُرْبَىٰ وَالْمَسَاكِينَ وَالْمُهَاجِرِينَ فِي سَبِيلِ اللَّهِ ۖ وَلْيَعْفُوا وَلْيَصْفَحُوا ۗ أَلَا تُحِبُّونَ أَن يَغْفِرَ اللَّهُ لَكُمْ ۗ وَاللَّهُ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

    De av er som åtnjuter en gynnad ställning och lever i välstånd får aldrig vägra att hjälpa sina närmaste och de nödställda och dem som övergett ondskans rike för Guds sak; [har dessa begått fel] skall de förlåta dem och glömma. Eller önskar ni inte att Gud skall ge er Sin förlåtelse? Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

  23. Ayah 23

    إِنَّ الَّذِينَ يَرْمُونَ الْمُحْصَنَاتِ الْغَافِلَاتِ الْمُؤْمِنَاتِ لُعِنُوا فِي الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ وَلَهُمْ عَذَابٌ عَظِيمٌ

    Nej, de som [utan grund och utan att senare ångra sig] anklagar anständiga, troende kvinnor, som kan ha uppträtt oförsiktigt, [följs av Guds] fördömelse i denna värld och i det kommande livet, och ett hårt straff väntar dem

  24. Ayah 24

    يَوْمَ تَشْهَدُ عَلَيْهِمْ أَلْسِنَتُهُمْ وَأَيْدِيهِمْ وَأَرْجُلُهُم بِمَا كَانُوا يَعْمَلُونَ

    den Dag då deras tungor och deras händer och fötter skall vittna emot dem om vad de gjorde.

  25. Ayah 25

    يَوْمَئِذٍ يُوَفِّيهِمُ اللَّهُ دِينَهُمُ الْحَقَّ وَيَعْلَمُونَ أَنَّ اللَّهَ هُوَ الْحَقُّ الْمُبِينُ

    Då skall Gud till fullo ge dem den lön som med rätta tillkommer dem, och de kommer att inse att Gud är den yttersta Sanningen som uppenbarar [allt].

  26. Ayah 26

    الْخَبِيثَاتُ لِلْخَبِيثِينَ وَالْخَبِيثُونَ لِلْخَبِيثَاتِ ۖ وَالطَّيِّبَاتُ لِلطَّيِّبِينَ وَالطَّيِّبُونَ لِلطَّيِّبَاتِ ۚ أُولَـٰئِكَ مُبَرَّءُونَ مِمَّا يَقُولُونَ ۖ لَهُم مَّغْفِرَةٌ وَرِزْقٌ كَرِيمٌ

    De dåliga kvinnorna är för de dåliga männen och de dåliga männen för de dåliga kvinnorna, liksom de goda kvinnorna är för de goda männen och de goda männen för de goda kvinnorna. [Gud vet att] de är oskyldiga till vad [onda tungor] påstår om dem, [och] de skall få förlåtelse för sina synder och en frikostig belöning.

  27. Ayah 27

    يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَدْخُلُوا بُيُوتًا غَيْرَ بُيُوتِكُمْ حَتَّىٰ تَسْتَأْنِسُوا وَتُسَلِّمُوا عَلَىٰ أَهْلِهَا ۚ ذَٰلِكُمْ خَيْرٌ لَّكُمْ لَعَلَّكُمْ تَذَكَّرُونَ

    TROENDE! Gå inte in i främmande hus utan att först ha gett er till känna och hälsat husets folk. Detta är bäst för er [och mest passande]; detta sägs för att ni skall lägga det på minnet!

  28. Ayah 28

    فَإِن لَّمْ تَجِدُوا فِيهَا أَحَدًا فَلَا تَدْخُلُوهَا حَتَّىٰ يُؤْذَنَ لَكُمْ ۖ وَإِن قِيلَ لَكُمُ ارْجِعُوا فَارْجِعُوا ۖ هُوَ أَزْكَىٰ لَكُمْ ۚ وَاللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ عَلِيمٌ

    Gå inte in utan att ha fått tillåtelse, även om ni finner huset tomt, och om ni blir tillsagda att vända om, så vänd om. Detta främjar renheten [och är mest passande] för er. Gud vet vad ni gör.

  29. Ayah 29

    لَّيْسَ عَلَيْكُمْ جُنَاحٌ أَن تَدْخُلُوا بُيُوتًا غَيْرَ مَسْكُونَةٍ فِيهَا مَتَاعٌ لَّكُمْ ۚ وَاللَّهُ يَعْلَمُ مَا تُبْدُونَ وَمَا تَكْتُمُونَ

    Men ni gör ingenting klandervärt om ni går in i hus som inte är bostäder och som innehåller det som är till nytta och nöje för er. [Men glöm inte att] Gud vet vad ni gör öppet lika väl som det ni vill dölja.

  30. Ayah 30

    قُل لِّلْمُؤْمِنِينَ يَغُضُّوا مِنْ أَبْصَارِهِمْ وَيَحْفَظُوا فُرُوجَهُمْ ۚ ذَٰلِكَ أَزْكَىٰ لَهُمْ ۗ إِنَّ اللَّهَ خَبِيرٌ بِمَا يَصْنَعُونَ

    SÄG till de troende männen att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet; det leder till större renhet i deras liv. Gud är underrättad om vad de gör.

  31. Ayah 31

    وَقُل لِّلْمُؤْمِنَاتِ يَغْضُضْنَ مِنْ أَبْصَارِهِنَّ وَيَحْفَظْنَ فُرُوجَهُنَّ وَلَا يُبْدِينَ زِينَتَهُنَّ إِلَّا مَا ظَهَرَ مِنْهَا ۖ وَلْيَضْرِبْنَ بِخُمُرِهِنَّ عَلَىٰ جُيُوبِهِنَّ ۖ وَلَا يُبْدِينَ زِينَتَهُنَّ إِلَّا لِبُعُولَتِهِنَّ أَوْ آبَائِهِنَّ أَوْ آبَاءِ بُعُولَتِهِنَّ أَوْ أَبْنَائِهِنَّ أَوْ أَبْنَاءِ بُعُولَتِهِنَّ أَوْ إِخْوَانِهِنَّ أَوْ بَنِي إِخْوَانِهِنَّ أَوْ بَنِي أَخَوَاتِهِنَّ أَوْ نِسَائِهِنَّ أَوْ مَا مَلَكَتْ أَيْمَانُهُنَّ أَوِ التَّابِعِينَ غَيْرِ أُولِي الْإِرْبَةِ مِنَ الرِّجَالِ أَوِ الطِّفْلِ الَّذِينَ لَمْ يَظْهَرُوا عَلَىٰ عَوْرَاتِ النِّسَاءِ ۖ وَلَا يَضْرِبْنَ بِأَرْجُلِهِنَّ لِيُعْلَمَ مَا يُخْفِينَ مِن زِينَتِهِنَّ ۚ وَتُوبُوا إِلَى اللَّهِ جَمِيعًا أَيُّهَ الْمُؤْمِنُونَ لَعَلَّكُمْ تُفْلِحُونَ

    Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mera av sina behag än vad som [anständigtvis] kan vara synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen. Och de skall inte låta sina behag skymta inför andra än sin make, sin fader, sin svärfader, sina söner, sin makes söner, sina bröder, sina brorssöner, sina systersöner, närstående kvinnor, dem som de rättmätigt besitter och sådana manliga tjänare, som inte längre känner begär efter kvinnor, eller barn som ännu inte har begrepp om kvinnlig nakenhet. Och låt dem inte gå med svajande gång för att dra uppmärksamheten till sina dolda behag. Troende! Vänd er till Gud i ånger [över era fel och synder]; kanske skall det gå er väl i händer!

  32. Ayah 32

    وَأَنكِحُوا الْأَيَامَىٰ مِنكُمْ وَالصَّالِحِينَ مِنْ عِبَادِكُمْ وَإِمَائِكُمْ ۚ إِن يَكُونُوا فُقَرَاءَ يُغْنِهِمُ اللَّهُ مِن فَضْلِهِ ۗ وَاللَّهُ وَاسِعٌ عَلِيمٌ

    OCH VÄLJ hustru eller man bland dem av er som är ensamstående och bland dem av era manliga eller kvinnliga slavar som är lämpade för äktenskap. Är de [som ert val faller på] fattiga skall Gud i Sin godhet sörja för deras [behov]; Gud når överallt, vet allt.

  33. Ayah 33

    وَلْيَسْتَعْفِفِ الَّذِينَ لَا يَجِدُونَ نِكَاحًا حَتَّىٰ يُغْنِيَهُمُ اللَّهُ مِن فَضْلِهِ ۗ وَالَّذِينَ يَبْتَغُونَ الْكِتَابَ مِمَّا مَلَكَتْ أَيْمَانُكُمْ فَكَاتِبُوهُمْ إِنْ عَلِمْتُمْ فِيهِمْ خَيْرًا ۖ وَآتُوهُم مِّن مَّالِ اللَّهِ الَّذِي آتَاكُمْ ۚ وَلَا تُكْرِهُوا فَتَيَاتِكُمْ عَلَى الْبِغَاءِ إِنْ أَرَدْنَ تَحَصُّنًا لِّتَبْتَغُوا عَرَضَ الْحَيَاةِ الدُّنْيَا ۚ وَمَن يُكْرِههُّنَّ فَإِنَّ اللَّهَ مِن بَعْدِ إِكْرَاهِهِنَّ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

    Och låt dem som inte har möjlighet att ingå äktenskap leva i avhållsamhet till dess Gud i Sin nåd drar försorg om dem. Och när de som ni rättmätigt besitter önskar sin frihet, upprätta då frihetsbrev för dem, om ni vet att de är friska [till kropp och själ], och dela med er åt de [frigivna] av det som Gud har gett er för er försörjning. Och tvinga inte era unga slavinnor till lösaktighet för att därmed uppnå en flyktig vinst, om de önskar ingå äktenskap. Men om de tvingas [till detta] skall Gud - sedan de har utsatts för [sådant] tvång - [visa dem att] Han är förlåtande, barmhärtig.

  34. Ayah 34

    وَلَقَدْ أَنزَلْنَا إِلَيْكُمْ آيَاتٍ مُّبَيِّنَاتٍ وَمَثَلًا مِّنَ الَّذِينَ خَلَوْا مِن قَبْلِكُمْ وَمَوْعِظَةً لِّلْمُتَّقِينَ

    JA, VI har sänt er klargörande budskap och lärdom [som kan dras] av era föregångares liv och förmaningar till dem som fruktar Gud.

  35. Ayah 35

    اللَّهُ نُورُ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ ۚ مَثَلُ نُورِهِ كَمِشْكَاةٍ فِيهَا مِصْبَاحٌ ۖ الْمِصْبَاحُ فِي زُجَاجَةٍ ۖ الزُّجَاجَةُ كَأَنَّهَا كَوْكَبٌ دُرِّيٌّ يُوقَدُ مِن شَجَرَةٍ مُّبَارَكَةٍ زَيْتُونَةٍ لَّا شَرْقِيَّةٍ وَلَا غَرْبِيَّةٍ يَكَادُ زَيْتُهَا يُضِيءُ وَلَوْ لَمْ تَمْسَسْهُ نَارٌ ۚ نُّورٌ عَلَىٰ نُورٍ ۗ يَهْدِي اللَّهُ لِنُورِهِ مَن يَشَاءُ ۚ وَيَضْرِبُ اللَّهُ الْأَمْثَالَ لِلنَّاسِ ۗ وَاللَّهُ بِكُلِّ شَيْءٍ عَلِيمٌ

    GUD ÄR himlarnas och jordens ljus. Hans ljus kan liknas vid en nisch där en lykta står. Lyktan är [omsluten] av glas och glaset lyser med en stjärnas glans. [Det är en lykta] tänd [med olja] från ett välsignat träd, ett olivträd som varken tillhör öst eller väst och vars olja nästan lyser utan att eld har rört vid den. Ljus över ljus! Gud leder till Sitt ljus den Han vill och därför framställer Han liknelser för människorna. Gud har kunskap om allt.

  36. Ayah 36

    فِي بُيُوتٍ أَذِنَ اللَّهُ أَن تُرْفَعَ وَيُذْكَرَ فِيهَا اسْمُهُ يُسَبِّحُ لَهُ فِيهَا بِالْغُدُوِّ وَالْآصَالِ

    I DE HUS som Gud har befallt skall uppföras för att Hans namn där skall ljuda högt, prisas Han morgon och afton

  37. Ayah 37

    رِجَالٌ لَّا تُلْهِيهِمْ تِجَارَةٌ وَلَا بَيْعٌ عَن ذِكْرِ اللَّهِ وَإِقَامِ الصَّلَاةِ وَإِيتَاءِ الزَّكَاةِ ۙ يَخَافُونَ يَوْمًا تَتَقَلَّبُ فِيهِ الْقُلُوبُ وَالْأَبْصَارُ

    av dem, vilkas tankar varken handel eller köpenskap kan avvända från åkallan av Gud och förrättandet av bönen och plikten att hjälpa de behövande; [människor] som fruktar den Dag då [det kommer att kännas som om] hjärtana ville sprängas och då ögonen skall stirra [med tom blick];

  38. Ayah 38

    لِيَجْزِيَهُمُ اللَّهُ أَحْسَنَ مَا عَمِلُوا وَيَزِيدَهُم مِّن فَضْلِهِ ۗ وَاللَّهُ يَرْزُقُ مَن يَشَاءُ بِغَيْرِ حِسَابٍ

    de [som hoppas] att Gud skall belöna dem för det bästa som de har gjort och i Sin godhet ge dem mer [än de förtjänar] - Gud skänker Sitt goda i överflöd till den Han vill.

  39. Ayah 39

    وَالَّذِينَ كَفَرُوا أَعْمَالُهُمْ كَسَرَابٍ بِقِيعَةٍ يَحْسَبُهُ الظَّمْآنُ مَاءً حَتَّىٰ إِذَا جَاءَهُ لَمْ يَجِدْهُ شَيْئًا وَوَجَدَ اللَّهَ عِندَهُ فَوَفَّاهُ حِسَابَهُ ۗ وَاللَّهُ سَرِيعُ الْحِسَابِ

    Men de som förnekar sanningen - vad de [tror sig ha] åstadkommit är som en hägring i öknen, som den törstige uppfattar som vatten till dess han når fram och inte finner något vatten. Men där, helt nära, finner han Gud [som han förnekade och] som skall ge honom hans fulla lön. Gud är snar att kalla till räkenskap.

  40. Ayah 40

    أَوْ كَظُلُمَاتٍ فِي بَحْرٍ لُّجِّيٍّ يَغْشَاهُ مَوْجٌ مِّن فَوْقِهِ مَوْجٌ مِّن فَوْقِهِ سَحَابٌ ۚ ظُلُمَاتٌ بَعْضُهَا فَوْقَ بَعْضٍ إِذَا أَخْرَجَ يَدَهُ لَمْ يَكَدْ يَرَاهَا ۗ وَمَن لَّمْ يَجْعَلِ اللَّهُ لَهُ نُورًا فَمَا لَهُ مِن نُّورٍ

    [Vad de har gjort] kan också liknas vid det djupa mörkret i ett bottenlöst hav, ytterligare förmörkat av vågorna som svallar över varandra och molnmassorna ovanför; skikt på skikt av mörker [så tätt att den som] håller upp sin hand knappt kan se den. Nej, den [vars mörker] Gud inte lyser upp med [Sitt] ljus finner aldrig ljus!

  41. Ayah 41

    أَلَمْ تَرَ أَنَّ اللَّهَ يُسَبِّحُ لَهُ مَن فِي السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ وَالطَّيْرُ صَافَّاتٍ ۖ كُلٌّ قَدْ عَلِمَ صَلَاتَهُ وَتَسْبِيحَهُ ۗ وَاللَّهُ عَلِيمٌ بِمَا يَفْعَلُونَ

    SER DU inte att allt och alla i himlarna och på jorden prisar Gud - ja, till och med fåglarna när de sträcker ut vingarna till flykt? Var och en känner sin bön och sin lovsång. Och Gud vet vad de gör.

  42. Ayah 42

    وَلِلَّهِ مُلْكُ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ ۖ وَإِلَى اللَّهِ الْمَصِيرُ

    Guds är herraväldet över himlarna och jorden och Gud är färdens mål.

  43. Ayah 43

    أَلَمْ تَرَ أَنَّ اللَّهَ يُزْجِي سَحَابًا ثُمَّ يُؤَلِّفُ بَيْنَهُ ثُمَّ يَجْعَلُهُ رُكَامًا فَتَرَى الْوَدْقَ يَخْرُجُ مِنْ خِلَالِهِ وَيُنَزِّلُ مِنَ السَّمَاءِ مِن جِبَالٍ فِيهَا مِن بَرَدٍ فَيُصِيبُ بِهِ مَن يَشَاءُ وَيَصْرِفُهُ عَن مَّن يَشَاءُ ۖ يَكَادُ سَنَا بَرْقِهِ يَذْهَبُ بِالْأَبْصَارِ

    Har du inte klart för dig att det är Gud som driver fram molnen och får dem att flyta samman och skocka sig i bankar, till dess regnet ses strömma ur deras mitt? Och Han låter hela berg [av moln], fyllda av hagel, sänka sig från höjden, och [detta hagel] drabbar den ene och skonar den andre, allt enligt Hans vilja; och skenet från Hans blixtar är nära att förta dem deras syn.

  44. Ayah 44

    يُقَلِّبُ اللَّهُ اللَّيْلَ وَالنَّهَارَ ۚ إِنَّ فِي ذَٰلِكَ لَعِبْرَةً لِّأُولِي الْأَبْصَارِ

    Gud låter natt och dag följa på varandra [i jämn rytm]; i detta ligger helt visst en lärdom för dem som ser klart!

  45. Ayah 45

    وَاللَّهُ خَلَقَ كُلَّ دَابَّةٍ مِّن مَّاءٍ ۖ فَمِنْهُم مَّن يَمْشِي عَلَىٰ بَطْنِهِ وَمِنْهُم مَّن يَمْشِي عَلَىٰ رِجْلَيْنِ وَمِنْهُم مَّن يَمْشِي عَلَىٰ أَرْبَعٍ ۚ يَخْلُقُ اللَّهُ مَا يَشَاءُ ۚ إِنَّ اللَّهَ عَلَىٰ كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ

    Och Gud har skapat alla levande varelser av vatten; bland dem finns de som krälar på sin buk, de som går på två ben och de som går på fyra. Gud skapar vad Han vill - Gud har allt i Sin makt.

  46. Ayah 46

    لَّقَدْ أَنزَلْنَا آيَاتٍ مُّبَيِّنَاتٍ ۚ وَاللَّهُ يَهْدِي مَن يَشَاءُ إِلَىٰ صِرَاطٍ مُّسْتَقِيمٍ

    JA, VI har sänt [er] klargörande budskap, och Gud leder den Han vill till en rak väg.

  47. Ayah 47

    وَيَقُولُونَ آمَنَّا بِاللَّهِ وَبِالرَّسُولِ وَأَطَعْنَا ثُمَّ يَتَوَلَّىٰ فَرِيقٌ مِّنْهُم مِّن بَعْدِ ذَٰلِكَ ۚ وَمَا أُولَـٰئِكَ بِالْمُؤْمِنِينَ

    De säger: "Vi tror på Gud och på Sändebudet och vi lyder." Men därefter drar sig några av dem [på nytt] undan; de är inte troende.

  48. Ayah 48

    وَإِذَا دُعُوا إِلَى اللَّهِ وَرَسُولِهِ لِيَحْكُمَ بَيْنَهُمْ إِذَا فَرِيقٌ مِّنْهُم مُّعْرِضُونَ

    Och om de kallas inför Gud och Hans Sändebud för att han skall döma i det som rör dem, håller sig några av dem borta.

  49. Ayah 49

    وَإِن يَكُن لَّهُمُ الْحَقُّ يَأْتُوا إِلَيْهِ مُذْعِنِينَ

    Men om rätt och sanning skulle vara på deras sida, inställer de sig villigt.

  50. Ayah 50

    أَفِي قُلُوبِهِم مَّرَضٌ أَمِ ارْتَابُوا أَمْ يَخَافُونَ أَن يَحِيفَ اللَّهُ عَلَيْهِمْ وَرَسُولُهُ ۚ بَلْ أُولَـٰئِكَ هُمُ الظَّالِمُونَ

    Är deras hjärtan sjuka? Eller har de [börjat] tvivla? Eller är de rädda att Gud och Hans Sändebud skall ge dem en orättvis behandling? Nej, det är de själva som begår orätt!

  51. Ayah 51

    إِنَّمَا كَانَ قَوْلَ الْمُؤْمِنِينَ إِذَا دُعُوا إِلَى اللَّهِ وَرَسُولِهِ لِيَحْكُمَ بَيْنَهُمْ أَن يَقُولُوا سَمِعْنَا وَأَطَعْنَا ۚ وَأُولَـٰئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُونَ

    När de troende kallas inför Gud och Hans Sändebud för att han skall döma i det som rör dem, kan deras svar inte bli annat än detta: "Vi har hört [kallelsen] och vi lyder"; dem skall det gå väl i händer.

  52. Ayah 52

    وَمَن يُطِعِ اللَّهَ وَرَسُولَهُ وَيَخْشَ اللَّهَ وَيَتَّقْهِ فَأُولَـٰئِكَ هُمُ الْفَائِزُونَ

    De som lyder Gud och Hans Sändebud, som fruktar Gud och ständigt har Honom för ögonen, det är de som skall vinna den stora segern.

  53. Ayah 53

    وَأَقْسَمُوا بِاللَّهِ جَهْدَ أَيْمَانِهِمْ لَئِنْ أَمَرْتَهُمْ لَيَخْرُجُنَّ ۖ قُل لَّا تُقْسِمُوا ۖ طَاعَةٌ مَّعْرُوفَةٌ ۚ إِنَّ اللَّهَ خَبِيرٌ بِمَا تَعْمَلُونَ

    Och de svär sina högtidligaste eder vid Gud att de skall gå ut [i striden] om du befaller dem. Säg: "Svär inte! Visa hellre er lydnad [i handling]. Gud är underrättad om vad ni gör."

  54. Ayah 54

    قُلْ أَطِيعُوا اللَّهَ وَأَطِيعُوا الرَّسُولَ ۖ فَإِن تَوَلَّوْا فَإِنَّمَا عَلَيْهِ مَا حُمِّلَ وَعَلَيْكُم مَّا حُمِّلْتُمْ ۖ وَإِن تُطِيعُوهُ تَهْتَدُوا ۚ وَمَا عَلَى الرَّسُولِ إِلَّا الْبَلَاغُ الْمُبِينُ

    Säg: "Lyd Gud och lyd [Hans] Sändebud!" Och om ni vänder ryggen till [skall ni veta att] han inte är ansvarig för mera än vad som har lagts på honom och [att] ni bara är ansvariga för vad som har lagts på er; men om ni lyder honom är ni på rätt väg. Ingenting annat åligger Sändebudet än att klart ge till känna [det budskap som han har anförtrotts].

  55. Ayah 55

    وَعَدَ اللَّهُ الَّذِينَ آمَنُوا مِنكُمْ وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ لَيَسْتَخْلِفَنَّهُمْ فِي الْأَرْضِ كَمَا اسْتَخْلَفَ الَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ وَلَيُمَكِّنَنَّ لَهُمْ دِينَهُمُ الَّذِي ارْتَضَىٰ لَهُمْ وَلَيُبَدِّلَنَّهُم مِّن بَعْدِ خَوْفِهِمْ أَمْنًا ۚ يَعْبُدُونَنِي لَا يُشْرِكُونَ بِي شَيْئًا ۚ وَمَن كَفَرَ بَعْدَ ذَٰلِكَ فَأُولَـٰئِكَ هُمُ الْفَاسِقُونَ

    Gud har lovat dem bland er som tror och lever rättskaffens att Han skall göra dem till ställföreträdare på jorden - liksom Han gjorde dem till Sina ställföreträdare som levde före dem - och ge fasthet och styrka åt den religion som Han har godkänt för dem, och att Han i stället för den fruktan som de förut levde under skall skänka dem trygghet - [på villkor att] de ägnar Mig sin dyrkan och inte sätter något vid Min sida. Men de som efter detta återfaller i förnekelse av sanningen har förhärdats i synd och trots.

  56. Ayah 56

    وَأَقِيمُوا الصَّلَاةَ وَآتُوا الزَّكَاةَ وَأَطِيعُوا الرَّسُولَ لَعَلَّكُمْ تُرْحَمُونَ

    Förrätta bönen och ge åt de behövande och lyd Sändebudet - kanske skall [Gud] visa er barmhärtighet!

  57. Ayah 57

    لَا تَحْسَبَنَّ الَّذِينَ كَفَرُوا مُعْجِزِينَ فِي الْأَرْضِ ۚ وَمَأْوَاهُمُ النَّارُ ۖ وَلَبِئْسَ الْمَصِيرُ

    [Även om de skonas] på jorden skall förnekarna av sanningen inte tro att de kan undkomma [Guds dom]; nej, Elden skall bli deras sista hemvist - vilket jämmerligt slut!

  58. Ayah 58

    يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لِيَسْتَأْذِنكُمُ الَّذِينَ مَلَكَتْ أَيْمَانُكُمْ وَالَّذِينَ لَمْ يَبْلُغُوا الْحُلُمَ مِنكُمْ ثَلَاثَ مَرَّاتٍ ۚ مِّن قَبْلِ صَلَاةِ الْفَجْرِ وَحِينَ تَضَعُونَ ثِيَابَكُم مِّنَ الظَّهِيرَةِ وَمِن بَعْدِ صَلَاةِ الْعِشَاءِ ۚ ثَلَاثُ عَوْرَاتٍ لَّكُمْ ۚ لَيْسَ عَلَيْكُمْ وَلَا عَلَيْهِمْ جُنَاحٌ بَعْدَهُنَّ ۚ طَوَّافُونَ عَلَيْكُم بَعْضُكُمْ عَلَىٰ بَعْضٍ ۚ كَذَٰلِكَ يُبَيِّنُ اللَّهُ لَكُمُ الْآيَاتِ ۗ وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ

    TROENDE! Vid tre tillfällen [under dagen] bör ni inte låta dem som ni rättmätigt besitter och dem som ännu inte uppnått manbar ålder, [få tillträde till er person] utan att först begära tillstånd: före gryningsbönen, då ni under middagshettan lättar på er klädsel och efter kvällsbönen, tre tillfällen då ni inte behöver skyla er kropp. Om ni, frånsett dessa [tillfällen], låter dem röra sig [fritt] omkring er, gör varken ni eller de något klandervärt. Så klargör Gud [Sina] budskap för er. Gud är allvetande, vis.

  59. Ayah 59

    وَإِذَا بَلَغَ الْأَطْفَالُ مِنكُمُ الْحُلُمَ فَلْيَسْتَأْذِنُوا كَمَا اسْتَأْذَنَ الَّذِينَ مِن قَبْلِهِمْ ۚ كَذَٰلِكَ يُبَيِّنُ اللَّهُ لَكُمْ آيَاتِهِ ۗ وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ

    Men när barnen i ert hem uppnår manbar ålder, skall de be om tillstånd [vid alla tillfällen], så som de [som växte upp] före dem [alltid måste] be om tillstånd. Så klargör Gud Sina budskap för er. Gud är allvetande, vis.

  60. Ayah 60

    وَالْقَوَاعِدُ مِنَ النِّسَاءِ اللَّاتِي لَا يَرْجُونَ نِكَاحًا فَلَيْسَ عَلَيْهِنَّ جُنَاحٌ أَن يَضَعْنَ ثِيَابَهُنَّ غَيْرَ مُتَبَرِّجَاتٍ بِزِينَةٍ ۖ وَأَن يَسْتَعْفِفْنَ خَيْرٌ لَّهُنَّ ۗ وَاللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ

    OCH kvinnor, vars månadsblödningar upphört och som inte längre hoppas på giftermål, gör ingenting klandervärt om de lättar något på sin klädsel, utan att låta de kvinnliga behagen framträda. Men det bästa är att undvika detta. Gud hör allt, vet allt.

  61. Ayah 61

    لَّيْسَ عَلَى الْأَعْمَىٰ حَرَجٌ وَلَا عَلَى الْأَعْرَجِ حَرَجٌ وَلَا عَلَى الْمَرِيضِ حَرَجٌ وَلَا عَلَىٰ أَنفُسِكُمْ أَن تَأْكُلُوا مِن بُيُوتِكُمْ أَوْ بُيُوتِ آبَائِكُمْ أَوْ بُيُوتِ أُمَّهَاتِكُمْ أَوْ بُيُوتِ إِخْوَانِكُمْ أَوْ بُيُوتِ أَخَوَاتِكُمْ أَوْ بُيُوتِ أَعْمَامِكُمْ أَوْ بُيُوتِ عَمَّاتِكُمْ أَوْ بُيُوتِ أَخْوَالِكُمْ أَوْ بُيُوتِ خَالَاتِكُمْ أَوْ مَا مَلَكْتُم مَّفَاتِحَهُ أَوْ صَدِيقِكُمْ ۚ لَيْسَ عَلَيْكُمْ جُنَاحٌ أَن تَأْكُلُوا جَمِيعًا أَوْ أَشْتَاتًا ۚ فَإِذَا دَخَلْتُم بُيُوتًا فَسَلِّمُوا عَلَىٰ أَنفُسِكُمْ تَحِيَّةً مِّنْ عِندِ اللَّهِ مُبَارَكَةً طَيِّبَةً ۚ كَذَٰلِكَ يُبَيِّنُ اللَّهُ لَكُمُ الْآيَاتِ لَعَلَّكُمْ تَعْقِلُونَ

    [NI TROENDE är alla bröder!] Ingenting hindrar [därför] den blinde eller den halte eller den sjuke [att delta i måltider tillsammans med de friska och färdiga]; ingenting hindrar heller att ni intar era måltider i ert hem [eller era barns hem], eller i era fäders, era mödrars, era bröders, era systrars, era farbröders, era fastrars, era morbröders eller era mostrars hem, eller de hus vars nycklar ni har i er hand eller hos den som är er nära vän. Ingen kan klandra er för att ni vill inta er måltid i sällskap eller [för att ni vill göra det] i ensamhet. Och då ni stiger in i ett hus, hälsa då varandra med välsignade, goda ord från Gud! Så klargör Gud [Sina] budskap för er; kanske använder ni ert förstånd.

  62. Ayah 62

    إِنَّمَا الْمُؤْمِنُونَ الَّذِينَ آمَنُوا بِاللَّهِ وَرَسُولِهِ وَإِذَا كَانُوا مَعَهُ عَلَىٰ أَمْرٍ جَامِعٍ لَّمْ يَذْهَبُوا حَتَّىٰ يَسْتَأْذِنُوهُ ۚ إِنَّ الَّذِينَ يَسْتَأْذِنُونَكَ أُولَـٰئِكَ الَّذِينَ يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَرَسُولِهِ ۚ فَإِذَا اسْتَأْذَنُوكَ لِبَعْضِ شَأْنِهِمْ فَأْذَن لِّمَن شِئْتَ مِنْهُمْ وَاسْتَغْفِرْ لَهُمُ اللَّهَ ۚ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

    TROENDE är inga andra än de som har en orubblig tro på Gud och Hans Sändebud och som, när de deltar med honom i en sammankomst som angår samfundet i dess helhet, inte avlägsnar sig därifrån utan att först begära hans tillstånd. De som begär ditt tillstånd är de som har [den sanna] tron på Gud och Hans Sändebud! När de ber om ditt tillstånd och som skäl anför en [personlig] angelägenhet av vikt, bevilja då den av dem du vill hans begäran och bed Gud förlåta dem; Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.

  63. Ayah 63

    لَّا تَجْعَلُوا دُعَاءَ الرَّسُولِ بَيْنَكُمْ كَدُعَاءِ بَعْضِكُم بَعْضًا ۚ قَدْ يَعْلَمُ اللَّهُ الَّذِينَ يَتَسَلَّلُونَ مِنكُمْ لِوَاذًا ۚ فَلْيَحْذَرِ الَّذِينَ يُخَالِفُونَ عَنْ أَمْرِهِ أَن تُصِيبَهُمْ فِتْنَةٌ أَوْ يُصِيبَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ

    BESVARA inte Sändebudets kallelse, när han kallar på er, på samma sätt som ni besvarar kallelser som ni riktar till varandra. Gud vet vilka de bland er är som vill smyga sig bort under betäckning av andra. De som vill sätta sig emot hans befallningar bör ta sig i akt; de skall få utstå [hårda] prövningar [i denna värld] och ett plågsamt straff väntar dem [i nästa liv].

  64. Ayah 64

    أَلَا إِنَّ لِلَّهِ مَا فِي السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ ۖ قَدْ يَعْلَمُ مَا أَنتُمْ عَلَيْهِ وَيَوْمَ يُرْجَعُونَ إِلَيْهِ فَيُنَبِّئُهُم بِمَا عَمِلُوا ۗ وَاللَّهُ بِكُلِّ شَيْءٍ عَلِيمٌ

    Allt i himlarna och på jorden tillhör förvisso Gud. Han vet vad era tankar sysslar med och vart ni syftar och den Dag då [alla] förs åter till Honom skall Han låta dem veta vad deras handlingar [var värda]. Gud har kunskap om allt.

About the Quran

The Quran

The Quran is the holy scripture of Islam. Muslims believe that it is the literal word of Allah (سُبْحَانَهُ وَتَعَالَى), revealed to the Prophet Muhammad (صلى الله عليه وسلم) over a period of 23 years. The Quran is composed of 114 Surahs (chapters) and contains 6,236 Ayat (verses). Muslim beliefs and practices are based on the Quran and the Sunnah, the teachings and example of the Prophet Muhammad (صلى الله عليه وسلم).

The Kaaba in Mecca
A mosque in South America

Meccan Surahs

The Meccan Surahs are the earliest revelations sent down to the Prophet Muhammad (صلى الله عليه وسلم). They were revealed in Mecca, hence their name. These revelations form the foundation of the Islamic faith and contain guidance for Muslims on how to live their lives. The Meccan Surahs are also notable for their poetic beauty and lyrical prose.

Medinan Surahs

The Medinan Surahs are the later Surahs that, according to Islamic tradition, were revealed in Medina after the Prophet Muhammad's (صلى الله عليه وسلم) hijra from Mecca. They were revealed by Allah (سبحانه و تعالى) when the Muslim community was larger and more developed, as opposed to their minority position in Mecca.

Stay connected

Receive regular updates

New features, translations and reminders from AskTheQuran, straight to your inbox.

We use Mailchimp to send updates. You can unsubscribe at any time. See our privacy policy.

We may receive a commission if you click on a link and buy a product, service or similar, at no extra cost to you. Details are in the disclosure policy.